Sundsvalls tidning – 24 november 1874, sida 2

och räckte honom flaskan. Då Westmaier fann den vara full med bränvin, bjöd han honom en thaler (2 2 rdr 70 öre) för den. Husaren gick in derpå och sade: — Om han oftare behöfver bränvin, så kom till mig. Jag bor uti Kosteletzerhospitalet och är ordonans åt föreståndaren. Han tillfrågades derefter om vägen till Nachod och gaf noga besked derom, ty han hade ofta varit der såsom ordonans. Ryttaren aflägsnade sig, och Westmaier skyndade att gifva bränvinet åt sin sårade kamrat, som drack litet deraf och kände sig vederkvickt, då han förut lifligt plågats af törsten. Derpå tvättade man dermed hans hals och tinningar, för att stärka hans nerver, och körde vidare. Hästarne, hvilkas kraft blifvit tagen i anspråk ända sedan dagens gryning, utan att de fått motsvarande förråd af foder, visade stor uthållighet och lupo åstad, som om de efter lång hvila nyss hade lämnat stallet. Man kom slutligen till en bäck och såg en by framför sig. Westmaier höll och frågade om Lachner ville hafva vatten. Den sårade, som satt med halfslutna ögon, svarade med sakta, darrande stämma: — Ja släpp mig ut! det är så varmt här. Man bar honom till bäcken och lade honom under en skuggrik trädgrupp. Utan ett tecken till lif låg han der; hans ögons ljus var slocknadt, och öfver hans kinder utbredde sig dödens färg, som redan lägrat sig på hans läppar. De bestörta öfvergöto honom med friskt vatten och läto honom få något bränvin. Ändtligen rörde sig hans bröst, ögonen öpnades, och han talade några ord så sakta, att de ej förstode honom. Man gaf honom i en hatt något vatten att dricka och lät honom hvila sig. När han något hemtat sig, sade han, tvingande sig att tala: — För mig kunnen I ej göra mera. Gån