Sundsvalls tidning – 24 november 1874, sida 2

timmersröst tala och besvaras af en grätmild, manlig stämma. — Om hvad förhandlas det derinne? frågade fältväbeln bondgossen Denne skrattade tölpaktigt och sade: — Hon spjernar visst emot, men får nog ge med sig Brudklädningen är redan färdig, och i köket göras förberedelser till ett stort kalas. Käre vän, jag begriper ej edert svar. — Inte? sade gossen förundrad. Giftermålskontraktet skall underskrifvas. Baronessan säger alltid nej, och gamle herren säger alltid Ja. Men den gamle herren genomdrifver alltid hvad han sätter sig i sinnet, och baronessan har stor respekt för honom. När dertill fästmannen är en vacker karl, som förstår att ställa sig in hos fruntimmerna, så skall man dock till slut få se, att baronessan undertecknar kontraktet. Flygeldörren upslogs häftigt; Emilie ilade ut med raska steg och frågade: — Hvar är Lachner? Då hon varseblef en främling och ingenstädes såg till Lachner, vände hon sig med en frågande blick till den henne efterföljande gamle tjenaren. — Denne herre upgaf namnet Lachner, sade han, pekande på Aldrigfull. — Jag är Lachners kamrat, svarade denne, och en af de tre män, som tvingade judinnan att utlemna det af den polske grefven åt eder bestämda dokumentet — Då står jag såsom stor gäldenär framför eder, svarade baronessan och räckte honom handen med en själfull blick. Var god och följ med mig upp på min kammare. — Fru baronessa, återtog fältväbeln, jag har en bön att ställa till eder, hvarvid ingen minut är att förlora. Lachner befinner sig i olycka. Hjelp honom, nådig fru. Snabb hjälp kan kanske ännu rädda honom. (Forts. )