Sundsvalls tidning – 21 november 1874, sida 2

Däturftertt, Yytwitretll yelve forstort jorden sasom en jordbafning, uphörde alldeles Han låt wattnet torka bort, och stormwinden tog slut. Jag fördes öfwer hafwet. Mipdådaren och Hela det fyndiga männiftoflägtet — sasom wass summo deras lik där.. Jag öpnade fönitret, ljuset strömmade in och lyste i min tillslyktsort. Fag satt stilla, och lugnet kom i min tillflyktsort. Jag fördes ofwer stranden till gränsen af haf: wet, fom stigit tolf mått högt öjwer landet. Sar: tyget gick tul landet Nizir. Berget Nizir hejdade fartyget; det kunde ide tomma däröfmer. Spa första och andra dagen berget Nizir. ba tredje och fjärde dagen berget Nizir. Wa femte och sjatte dagen likaledes berget Nisir. pa sjunde dagen ut lappte jag en dufwa, och hon flög bort. Dufwan sotte, men hon fann ide nagon hwiloplats oc) fom åter. Jag utslapte en swala, och hon flög bort, men fann icke nagon ywiloplats od) fom äter. Jag utslapte en korp, och han flög bort. Korpen stog och sag liten pa wattnet och at och sam och begaf sig widare och kom icke ater. Jag utslapte djuren åt de fyra wåderstrecken. Jag anftälde ett dryckesoffer. Jag bygde ett als tare på bergets topp. Sju örter far jag fönder, och bland dem lade jag wass, tallwed och simgar. Gudarne samlade fig wid bålet; gudarne famlade ng mid det praktiga balet. Gudarne samlade sig lik örnar kring offret. Afwen den store guden, fom i forntiden stapat Anus stora herlighet. Då nu dessa gudars herlighet litsom stenen Utnis glans föll på mitt ansigle, kunde jag ide för: draga densamma. I dessa dagar bad jag, att jag aldrig fule behöfwa fordraga den. Matte gudarne komma till mitt altare, men ide Bel, ty han har ide tantt på oss och fran laugliga tider tillbata bestamt mitt folt till undergång. Da Bel warseblef fartyget, fyndade han til gudarne och andarne samt yrkade i wredesmod på hela mannif oslagtets undergång. Mu följer en märkwardig scen. Gudaförsamlingen tadlar ofmers guden för hans härdhet; han borde, jade de ho nom, ide hafwa sandt någon storm, utan endast lejon, leoparder eller pestsjukdomar för att förminsia männistornas antal. Ofwergudens tillvättamisande är tillräckligt bewis för, att denna arffägen ide tillhör de för det högsta wäsendet så mörde nadsfulla semiterna, utan de dristigare arierna, hwilka ofta wisade sina gudar föga aktning. Bel bekvamer fig efter hemsökelsens slut till att för sonad räcka Sisit handen och ingår ett förbund med honom Här slutar urkunden. Huru man fall kunna erhalla odödlighet, förklarar Sisit ide för konung Jzdubar. Den fora strömmen sliljer denne liksom förut från ewigheten. Skriften tager slut just på det ställe, där Sisits swar på den stora fragan stulle följa. Blott en enda stympad rad finnes ytterligare, hwilken lyder: Gudinnan Manitu, fom stapar ödet, har fanstält männistornas. J sammanhang härmed torde man erinra sig, att samtliga indianspråken i Norra Amerika ega ordet Manitu för att beteckna den stora andens namn, och att denna omständighet möjligen kan anföras som stöd för den gamla gissningen, att Nordamerikas urinwånare stulle hafwa inwandrat från det inre af Asien, medan båda werldsdelarna fammane hängde med hwarandra. En i ögonen fallande olikhet mellan killfriftsurs kunden om den stora floden och den i första Mofebot befintliga är, att däri ide är fråga om en tilldragelse, fom träffat ett inuti landet, utan fä kerligen ett wid Persijta wiken boende folk, fom redan kände till skeppsbyggeri. J Cuphratsdalen ligga under hopar af aska, grus och sand de forna konungarnes i Warta pas latser begrafna od i dem de ftenz och lerarkiv, hwilka fela gifwa sorstarne uplysningar om den tid, då Abu-Rama, den fora fadren (Abraham), drog ut till landet Ur, fanffe afwen om inmvane drarne från det sydliga Kaukasus, hwilsa upträdde som eröfrare och grundade Worka, möjligen ännu längre tillbaka i tiden om belägenheten för parar diset, hwilket från baktriska munarten lånade uttryck enligt Bunsen icke betyder något annat än en med murar omgifwen gård. Med stor öfmers ensstämmelse hänwisa forftarne i forntidens mys sterier till Schinars flätter i Cuphratdalen fåfom den äldsta boningsplatsen för den förut någonftädes nomadiserade männifforas, hwars ftällföreträdare Nimrod war, OM Warka mar enligt det allmänna antagandet dess första hufwudstad. Gräfningar i denna urgamla stads ruiner skola fannolitt sprida ljus ofwer hit tills obekanta tider och handelser. Faraonernas hieroglyfer äro uttolkade, kilstrsfsten är nu mera ide någon gåta, och få jmaningom blir wäl ocksa den sagolika period, då taukasista rasen nedsteg från bergen öster om Swarta hafwet, upklarad genom nya fynd af lita, om ännu Ca 4. — sidrv A2 2 2 2