Sundsvalls tidning – 7 november 1874, sida 2

— Men säg då — — Ett storartadt företag är å färde. Du skall förvånas, när du fär höra, hvad det är fråga om. Skynda dig! Westmaier aflägsnade sig från fältväbeln och skyndade, utan att vidare bekymra sig om honom, till arresttälten, hvilka stodo på ett särskildt ställe två hundra steg bakom högvakten och voro omgifna af en alisadvräss. Vid ingången brände en vakteld, och vid dess sken sag man skildtvakterna gå af och an. När han kom något längre fram, såg han före sig, en man i gra kappa, hvilken han på bällningen och den bebrämade fjäderhatter, tyckte sig igenkänna generalen. — Kors så han på en gång ändrat karakter! tänkte han. Annars är han skarp som en rakknif, och nu däremot from som ett lam! — Han beger sig till och med själf till storprofossen, för att befria Haauswald. Jag vill vänta här, till dess de komma ut. Löwenvald intresserar sig mera för företaget, än han vill låta påskma. Några ögonklick sednare utkom Hausvald jämte de tyra andra kamrateroa, med hvilka Westmaier tillfångatagit de preussiska törposterna, ur fängelset. Eno af dem pätog sig rocken, först när han utkominit, och sade törargad: — En sådan brådska kan jag ej begripa. Man riktigt utkastade oss ur fängelset. — Om någon af de fyra skulle hafva förhinder, tänkte Westmaier, finner jag säkert substitioner uti dessa tappra kamrater. I brist på vin dricker man ättika, beblandadt med vat