Sundsvalls tidning – 3 november 1874, sida 3

medaner och bramadyrkare räckte hwarandra hane den, för att afskaka det britiska öfwerwäldet; bra miner, fakirer och dervischer predikade det beliga kriget mot westerländingarna; den stora hären af infödde krigare, de s. k. sipojs afföll och wande fina wapen mot engelsmännen, och desses fal fyntes förlorad och skulle warit det, om ej sagolika drag: der, utförda af en hand full hjältar, bållit briti ffa fanan uppe. Rana Sahib syutes naturligtwis alldeles främ: mande för resningen. Han uttalade fin afsky öfver uproret, och för att ådagalägga fin tro med fina gärningar, sände han kanoner, ryttare och fotfolk til Kanpur, til att förstärka den Lila styrka, fom stod där under general Wheeler. Men meningen med denna förslärkning war dock en annan än Wheeler wäntat. Knapt hade den mägs tiga folkrörelsens böljor nått Kanpur, förr än Rana Sahib instälde fig där spetsen för fora sipojsskaror, til hwilka hans egna män slöto fig, och general Wheeler måste innesluta fig med några hundra soldater oh en mängd engelska kvinnor och barn inom fina förskansningar, bak om hwilka ban förswarade fig med förtwiflan. Så dåliga dessa skansar woro, fann Nana dock, att han icke kunde taga dem med storm. Han föreslog därför dagtingan. Hwar och en, som woro willig att nedlägga wapen, skulle få fritt aftåg till Allahabad. Hunger och farsot rasade bland Wheelers soldater; kvinnorna och barnens närwaro gjorde läget än tyngre för dem, och de skulle ide kunnat hålla ut många dagar till. Man ingick därför på Nana Sahibs förslag. Fartyg lågo till reds på floden, och engelsmännen bör jade inffeppa fia. Män, kvinnor och barn woro samlade, för att stiga i båtarne, då Tantia Topi, ett af Nanas werktyg, gaf ett tecken till de indiska soldaterna. Trumpeter ljödo, och i samam ögonblickgöpnades en mördande eld på de wärnlösa europcerna. Tans tia Topi sände ett bud till Nana, för att under rätta honom om att flagtandet hade börjat och fortgick med bästa werkan Mana uttalade fin tillfredställelse härmed, men befalde, att man en dast skulle sigta på männen oh få mycket som möjligt spara kvinnorna. Befallningen åtlyddes. Sedan männen nedskfjutits, släpades omkring 120 engelska kvinnor och några barn till baka till Kans pur och inspärrades först i en bygnad, kallad Savada-huset, oh därefter i en ryslig fängelfes håla i en annan del af staden. Hwad de där hade att uthärda fan ide skildras. Nana gaf slutligen befallning att göra ända på deras li danden. Detta tillgick på följande sätt. Soldater upstäldes kring fängelset och gåfwo eld mot dess sönster. Då likwäl detta sätt att slagta gick för långsamt, och kvinnornas och barnens jämmerrop ide wille uphöra, sändes fem karlar, bland hwilka twå muhamedanske slagtare, wane att föra bilan in i fängelset, för att nedsabla alt lefwande där inne. Så sticklige bödlarne wore ifiti yrke, dröjde bet dod en lång ftund, innan de fullbordat fit werk, oh ännu ses i fängelsets wäggar många sabelhugg, fom träffat miste. Till sist woro golf wen där inne öfwerhöljda af döda och döende Bödlarne wadade i blod. Offren utsläpades wid håren och kastades i en brunn. Tre små gossar hwars mödrar skyddat dem med sina kroppar. woro ännu wid lif. De nedgrofwos lefwande med de andra, och brunnen igenfyldes. Sådant är det minne Nana Sahib fäst wid sitt namn. När uprorets sak syntes wara på up: hällningen, förswann han spårlöst. Nu wet man, att han häktats i Gwalior d. 21 dennes, att fur sten därstädes igenkänt honom och att han är fånge i maharadscha Scindias flott. Är detta sant, få har han nu att wånta en mwäldig ran: sakning, hwars utslag skall försegla hans öde. —