Sundsvalls tidning – 31 oktober 1874, sida 2

sig polisen weta hwem den brottslige war och spaningar efter honom pågingo rastlöst. På lör dags eftermiddagen hade spaningarne ledt därhän, att polisen erhöll kännedom om att den efteripanade för stöld förut straffade Carl Gustaf Anders jon, på fredagsaftonen af annan person lånt en ny slidknif och på lördags morgonen återlemnat densamma till egaren, då knifbladet befanns fläckadt, antagligen af blod, få att rost angripit bladet. Knifwen war dessutom afbruten på spetsen, troligtwis af stöten. Wid med honom efter anhållandet stedt förhör nekade Andersson enständigt, men dels ofwannämda lån och återlemnandet af knifwen, dels ett genom polisen i lördags anstaffadt fotografiporträtt af den misstänkte, efter hwars uppwisande de med Tibbelin wid olyckstillfället fammanwarande personerna förklarat sig igenkänna honom, dels slutligen samma personers intyg i onsdags, sedan de sett honom, om att Andersson är samma person, som genom dräp afdagatagit ynglingen Tibbelin, gjorde det fullt säkert, att C. G. Andersson år den styldige. Senare förhör å detektiva afdelningens kontor ådagalade ytterligare, att Andersson more den styldige. Polisen hade nämligen förffaffat fig de fläder A 1 fredags hade på fig, och ibland dessa befanns en nedblodad hwit näsduk, fom låg i den af A. påhafwa kavajen. Andersson har tillförene warit straffad för mat: teri, för första resan stöld samt twå gånger för lösdrifweri till allmänt arbete. Han är född den 10 februari 1854 i Rekarne församling. Sedan Tibbelins döda kropp blifwit afförd till Karolinska institutet, hafwa de kläderspersedlar, densamme war ikladd, blifwit tillwaratagna och bar befunnits, att det stygn fom gifwit Tibbelin döden, gått genom wenstra slaget å öfwerrocken, underrocken och wästen samt träffat bröstet ofwanom wenstra bröstvårtan nära midten. Halen å å fä derna hafwa befunnits wara af den storlek, att den af sjömannen Andersson lånade knifwen däri fullkomligt passar. Karl Gustaf Andersson affördes i onsdags på förmiddagen till Karolinsta institutet. Man trodde att åsynen af Tibbelins obducerade lik stulle göra något intryck på honom. Detta tycktes dock ej det ringaste inwerka på honom. Karl Gustaf Andersson war senare samma dag inställd för poliskammaren. De afhörda perfonerna woro närwarande och widhöllo fina ups gifter. Städerstan å hotel Norrland där A. bott, tillade nu, att Andersson, när han hemkom om natten, twättat händerna i handfatet. Om mor: gonen befanns wattnet wara färgadt af blod. Andersson upmanades därefter att afgifwa en sanningsenlig bekännelse. Han swarade endast helt kort och godt att alt war lögn. Målet öswerlemnades till rådhusrätten. Den af poliskammaren utfäftade belöningen af 150 fr. bar fördelats få, att sjömannen Andersson erhållit 50 kr., konstapeln wid detektiva polisen Andersson 40 kr., samt konstaplarne Björkander, Rosengren och Gardtman, hwardera 20 kronor. Dessutom hafwa konstaplarne i första distriktet Hellberg od Risberg blifwit tillerkanda en belöning hwardera af 10 kronor. Grefve Arnim skall, efter hwad swenska telegrambyrån will weta, wara frigifwen mot borgen. Den folkliga odlingen. GCn foltfögftolföreftåndare (doktor A. Wallin) håller i dessa dagar på olika ställen inom det län, där han har fin werksamhet (Södermanland), allmänfattliga, af giftofria föredrag om folkhögskolans betydelje. Detta är alldeles i fin ordning Folkhögskolans män måste gå ut i bygden fom apostlar. Det anstär dem wäl att emellan lärokurserna söka up: lysa den flora åhörarestara, fom ej fan fömina till stolan, utan till hwilken ffolan själf måste gå, om det eljest stall warda någon underwisning af. Helt wisst ha den sanna fosterlandskärlekens män bit tills alt för litet stridit från tanke till handling. Wårt land eger en hel rikedom på uplyste, ädle män, fom mweta, att fäderneslandets framtid yterst beror på allmän, werklig, fund foltuplysning, fom önska förwerkligandet af denna tanke, men fom också ej ännu kommit mycket längre än till önstningar. En ny och bättre tid är doc nu synbarligen i antågande. Wi hafwa redan börjat få en del goda folkskrifter, fom stola göra mycket godt i samma mån de lyckas nedtränga till det werkliga folket. Wi hafwa också folkhögs stolor, fom wäl ännu ej funna uptaga fynnerligen många lärjungar, men fom årligen mwära i antal, och fom genom fina hemwändande lärjungar skola werka i widare kretsar. Det heter, att man lär äfwen af det onda. Här slulle wi wilja fäga, att man för den fofterländfta rörelse, som är wär tids wackraste fida fan taga mer än ett godt föredöme från en annan fofterländst rörelse, hwars werksamhet wi nödgas ogilla, Den pietistiska rörelsen, som wi här åfyfta, har sannerligen i fin werksamhet lagt å daga få mycken kraft och så mången god tanke rörande sättet att man ej bör förfumma att lära däraf. Pietisterna utsända wida omkring fina före