Sundsvalls tidning – 27 oktober 1874, sida 2

— 3Sundsvall d. 27 Hklober. De senaste poftmältoreutnämningarne, offentlig: gjorda i lördagens Posttidning, skola Helt sätert gansta allmänt beses med glädje, såwida man af dem fan tro fig hafwa anledning antaga, att den nye finansministern förmått konungens regering att fullkomligt od) oåterkalleligt bryta med den hittils följda grundsats, enligt hwilken de bästa postkontoren tilldelats gamla odugliga knektar. Nu har däremot k. m:t den 23 d:s besatt fyra poftmästaretjänster, alla med personer ur postwerket och därwid utnämnt till postmästare i Hernösand kontorsstrifwaren Karl Otto Ulssparre, i Jönköping postmästaren i Borås P. E. Billing, i I3enersborg fontorsitrifmaren I. A. Petersson samt i Örebro postmästaren i Lidköping A. W. Söder gren. Om, fom wi wilja tro, dessa utnämningar ej äro blott en slump utan yttringar af det nya systemet, har den frisinnade tidningspressen att däri med tillfredsställelse helsa slutet på en ganska lång: warig kamp mot ett oförswarligt missförhällande och den nya sinansministern ffall därigenom ej obetydligt hafwa stärkt fin fällning. Konungens resor rundt om i landet hafwa, fom kändt är, orsakat de fläder och orter, hwilka haft nöjet af hans besök, rätt betydliga kostnader för fester och annan flärd och såmedelst, emot hwad meningen med dem warit, framkallat en del mer och mindre djupt gående missnöje. Senast Hharfar ken kommit på tal med anledning af en stundande järnbaneinwigning och därmed följande fest i Nässjö samt konungabesok i Norroch Jönköping. I Nässjö lära omkring 30,000 kronor komma att stryka med; i Norrköping skall man ej nöja fig med mins dre än 45 tusen oc) i Jönköping hade man börjat göra fig i ordning till storartade fester. CErinringar om det öfwerflödiga, ja stadliga i dylika ut: gifter började höras från stilda håll och den mid dessa tillfällen wanliga twisten mellan statslyxens och sparsamhetens wänner war just på wäg att tändas, då konungen själf ingriper i saken. Han har nämligen anmodat landshöfdingen i Jönköping att låta till det samhällets funitap komma, huru som h. m:t wäl känt sitt hjerta fyllas med glädje öfwer den storartade gästfrihet och det öfwer all bestrifning wänliga emottagande, fom mött fomungen öfwer alt där han farit fram i Sweriges byg: der, men att h. m:t ide utan bekymmer stundom fett den goda wiljan och den omiffänneliga tilgifwenheten ytra sig genom festliga tillstallningar af den prakt och kostbarhet, att h. m:t måste frukta, det många ej kunnat deltaga i dem utan kännbara upoffringar, hwilka h. m:t för ingen del wille förorsaka. Det wore konungens lifliga önskan att oftare resa omkring bland folket; men han stulle icke kunna, såsom han wille, tillfredsställa denna önslan, om ett kungabesök ansäges ålägga tillftällandet af fester, utmärkta af lyx och dyrbara anordningar. Det mottagande fonungen och drottningen önstade, wore ide pruktens, utan hjärtlighetens, och h. m:t såge med nöje att man wid få wäl nu ifrågawarande fom framdeles blifwande besök handlade i öfwerensstämmelse med dessa önftningar. Detta kloka steg af konungen förtjenar alt beröm od är synnerligen wärdt att upmärksammas af de ämbetsmannatrupper, hwilka pläga sluta fig omkring konungen wid hans besök i landsorterna. Härtill kunna wi lägga att konungens tjenitgörande kabinettskammarherre aflät flutet af fiftlidna september, på upmaning af konungen, till en af festkomiterade i Norrköping en strifwelfe, Huf