Sundsvalls tidning – 17 oktober 1874, sida 2

rent pappet och försägs med borgmästarens och fru von Pignitzers sigill. Sedan detta skett, afskedade den falske generalanditören borgmästaren och rättsbetjenten samt sade till sitt biträde: — Vi äro nu färdiga. Ni får upstiga. — Herr generalauditör, svarade denne vördnadsfullt, jag tillåter mig att eriara, att det kunde tjena till komplettering at de till protokollet anförda upgifterna, om nen betjent förhördes, som följde grenadieren Lachner ned till portvakten, då han lemnade hotellet. — Ja, ni har rätt, genmälde auditören. Därpå sade han, vänd till värdinnan. Nådig fru, vi tacka för det vi fått besvära er. Nu kan ni få taga afträde; inen jag måste bedja er att skicka mig den tjenare, som min kanslist nämde, Fru von Pignitzer lemnado rummet efter en stum hälsning, som förblef obesvarad. Strax därefter inkom Tom. Binder frågade honom, om han ibågkom en baron Kaunitz, hvilken i följd af ett illamående blifvit bragt in uti betjentrummet och sofvit en längre tid. — Nej, svarade han med fast stämma, under det han med komisk gravitet rätade sig och lade händerna i kors bakom ryggen. — Din matmoder erinrar sig honom mycket väl, anmärkte Binder, — Det kan nog hända, genmälde gossen djärft, min matmoder bar ett godt minne; men det saknar jag. Westmaier vinkade nu åt honom att komma till sig. Redan vid deras ankomst hade nämj hgen de två röda urband med gyllene gehängen, — — —— ( Ä i (Md (rt St SS