Sundsvalls tidning – 8 september 1874, sida 2

af den hättigaste glädje. Raskt utvecklande det tillade hon därefter: — Ja, jag igenkänner dessa drag. De äro af Turkowsky. Ack, min herre, huru lycklig ni har gjort mig! Framlingen vid porten hade följt grenadieren utan att ådraga sig någon upmärksamhet från baronessans sida emedan hon trodde att han var i sällskap med majoren. Då han nu kommit till sidan af de två, utsträckte han handen efter papperet och sade med lugu stämma: — Var god och lemna den där skriften åt mig. Emilie betraktade honom med förundran och rigtade en frågande blick på den förmente majoren. Denne vände sig till främlingen och frågade honom: — Min herre med hvad rätt begär ni detta dokument? — I kraft af mitt ämbete, svarade denne kallt. Jag är polisinspektören Kröger. — Min herre, hör det till era ämbetsåligganden att taga kännedom om handlingar som blott afse enskilda förhållanden? frågade grenadieren åter. — Det hör till mina ämbetsåligganden, svarade Kröger, att fasttaga en desertör, och jag tror mig efter sigualemanget, att jag funnit honom i denne herre. — Ni misstager er, min herre, iuföll baronessan. Denne herre är baron Kaunitz, major och gesandskaps attache. — Då har jag redan funnit min man, svarade polisinspektören. Denne herre följer mig, och handlingen lemnas i mina händer.