Sundsvalls tidning – 3 september 1874, sida 2

förstår att trösta mig! — Liksom om jag tänkte på detta, när jag törrådde Turkowsky! Huru vackert jag förstår att försköna mitt förräderi! — Men hvartill tjenar nu an motivering? Jag har handlat rätt, och högförrädaren bade förtjent sitt straff. — Vik hädan, du bild från det förflutna! Jag tillhör det närvarande. Det är nu ej mera fråga om de afrättade, hvars ben längesedan förmultnat, utan om förräderiet, som deune eländige begått mot mig Hvad är det för ett föremål, som glänser där på hans blottade bröst. Aurora hade varseblifvit briljantringen, som Lachner ännu städse bar på ett band kring halsen. Hon besåg den och igenkände den såsom en dyrbarhet, hvilken hon ofta sett på Turkowskys flograr. Hon ihågkom, att den polske ädlingen högt värderade deana klenod, emedan ban fått den af sin moder, som ban oändligt älskade. — Nu är det ingen hemlighet för mig mer, tänkta hon. Baron Kaunitz var Turkowskys medsammansvurne, och det updrogs åt honom att på mig hämnas den skjutne. Han är förälskad i baronessan Witthahn, ty jag har sett, med hvilken värma han kyste skriften. Jag vill fördärfva glädjen för honom. Aurora satte papperet till ljuset, för att förstöra det; men, så fort det fattades af lågan, släckte hon den åter och gömde det i sin barm. Uvarför förstöra det! hviskade hon. Jag kommer säkerligen ej att utlemna det, för att därmed göra den förhatliga en tjenst. — ——— —ETRRRRRRRRRRRREER (korts.)