Sundsvalls tidning – 3 september 1874, sida 2

— Jag måste ut i friska luftet, stammade ban. Jag mår mycket illa. — Stauna kvar, mio vän. Er opasslighet skall fort gå öfver. Dessa voro de sista ord, som Lachner hörde, Ledd af de inträdande betjenterna, fördes han till en soffstol. Mer slutna ögon nedföll bär hans hufvud på bröstet, som tungt höjde och sänkte sig. — Herrn har fått slaganfall, förmodade den förvånade betjenten. — Jag hamtar en läkare, tillade pagen. — Du stannar! befalde matmodren. Det starka vinet har stigit baronen i hufvudet och bedöfvat honom; unnar man honom en stunds ostörd hvila, sofver han nog bort sin opasslighet. Skjut stolen med baronen dit in i kammaren och låt honom där hvila sig. Ännu en sak! Deu som nämner ett ord om denna tilldragelse, kommer jag genast att med dåligt betygs afskeda ur min tjenst. Kavaljeren får ej blottställas för skvallret. Betjenterna fullgjorde updraget och aflägsnade sig åter. Aurora trädde med lampan i sin hand fram till den slumrande. Mitt verk! hviskade hon tiden synes snarare hafva ökat än minskat sömndropparnes kratt. — Nu vill jag söka efter skriften. — Få minuter sednare befann den sig i bennes hand. Hon läste och bleknade. Dokumentet innehöll nämligen Turkowskys egenhändiga förklaring, att han många gånger vid nattetiden besökt baron Witthahn, för att med honom samtala om politiska angelägenheter. Hans besök hade aldrig gällt baronessan och detta