Sundsvalls tidning – 22 augusti 1874, sida 2

drömmar. Långa, tunga sackar upstego ur hennes svallande bröst, medan hennes ögon antogo en svärmisk glans. Aurora var för första gången, som hon trodde verkligt kär, och för första gången hade hennes val fallit på en man, som var värdig en ren kärlek. Åt en sådan inbillning hängaf hon sig nu för tjugonde gången. Den nittonde gången var det tenoristen Ferrari, som hänryckt henne till dylika känslor; men lika suabbt, som de uplågat, hade de åter slocknat. — Men om han als icke skulle återkomma sade hon för sig själf. Majoren hörer, som jag fått veta till diplomatiska kåren. Sådana herrar visa sig plötsligt som kometer, och lika hastigt försvinua de äfven åter, utan att man vet, hvart de taga vägen. Baronen har kommit med en depesch. Tänk om man skulle bortskicka honom igen med en depesch? Nej det vill jag ej tro. Åfven om hans sändning vore brådskande, skulle dock den förälskade mannen hafva gifvit sig tid att komma hit och med tårade ögon säga farväl. Vigtiga göromål hafva säkert hindrat honom från att hittills hålla sitt gifoa löfte. Han kommer nog igen antingen i kväll eller i morgon bittida och begynner sin teckning. Han vill vara ostörd, för att snabbt blifva färdig därmed. Han skall äfven slippa att se mig; men jag däremot skall ej ett ögonblick lemna honom ur sigte. Under det fru von Pignitzer sade detta, gick hon till en brunmålad dörr, i hvars midt ett uphöjdt snideri af en species storlek och en ärtskockas gestalt befann sig. Hon tryckte därpå