Sundsvalls tidning – 18 augusti 1874, sida 2

— Ju mera, desto bättre. — Huru tar jag mig ut i dina kläder? — Gudomligt. Nu fattas dig blott en fin frisering. — Jag skall ock genast begifva mig till en hårfrisör. Fördömdt! dina skor äro mig för stora, Jag fruktar att förlora dem i snön. — St! någon är åter vid dörren. — Må de komma. Mig finna de ej mer. Lachner tog ett lakan från fältväbelns säng och ilade därmed till fönstret. — Jag skall hålla lakanet åt dig. — Det är ej rådligt, ty då ser man, att jag haft en medbjälpare vid flykten. Jag binder det vid fönsterkarmen. Låt det hänga, om du finner, att jag blir sedd, och laga digi härifrån så fort som möjligt. — Handskarne finner du i fickan; men du bar ju blott en klocka synlig, En sprätt nu för tiden måste hafva en sådan instucken i hvardera fickan. Akta dig för att tappa någon af dem, ty då får jag bannor af min farbroder. Gå nu! — År öfverstlöjtnanten ännu kvar i fönstret? — Jag ser ej mer till honom. — Då är det ingen tid att förlora. Lachner omfamnade sin kamrat, svängde sig därpå upp i tönstret och klättrade med tillbjälp af det famnslånga lakanet ned. Westmaier stod kvar och lyssnade efter, huruvida det skulle lyckas honom att obemärkt undkomma, Lyckligt nådde Lachner marken; men i samma ögonblick hörde man ett rop. Förskräckt spratt