Sundsvalls tidning – 6 augusti 1874, sida 2

Tredje Kapitlet. En varm vinterafton. Då Westmaier hörde dörren öpnas, stack han fram hufvudet ur fönstersmygen, där han under tiden uppehållit sig, och skyndade Lachner till mötes, enär han såg, att det var denne, som kom ut ifrån kaptenen. — Jag trodde redan, sade ban, att gubben iote mer ville släppa dig. Fick du permissionssedel. Lachner nickade med hufvudet. — Jag fruktar blott, att han ej mer gagnar dig, fortfor kamraten. Öfversten har nämligen redan återkommit. Hans vagn drogs just nu öfver gården in i vagnslidret. — Låt oss då skynda! Då de två grenadiererna kommo ned på gården, skredo de försiktigt fram mot porten och sökte därvid så mycket som möjligt att undvika annalkande soldater. Himlen var betäckt med en svart slöja, och tjocka snömassor höllo på att utbreda sig öfver marken. Detta jämte den inträdande aftonskywningen förorsakade ett mörker, som kom de två vännerna särdeles väl pass. Lachner stannade på litet afstånd från porten, medan Westmaier ilade ända fram, för att efterhöra, om öfversten vid sin återkemst stannat, för att gifva någon order. Lachner väntade länge på sin väns återkomst men redan innan dess försvann dock hans hopp ty han hörde lösbrutna ord af Westmaiers samtal med portvakten och fann däraf, att han måste anse sitt försök som misslyckadt. (Forts.)