Sundsvalls tidning – 6 augusti 1874, sida 2

ryckt och redan åter permissionsansökan! snäste kaptenen. Tjenar han vid militären eller hos någon borgarfru. Det kan ej annat vara än kärlekshandel som förmår draga en duktig knekt så mycket bort från tjensten. — Herr kapten, svarade Lachner, medan jag var hos mina anförvandtrr glömde jag där mitt linne på ett olåst ställe. Om jag ej skyndar att hemta det, förlorar jag det säkert. — Undflykter! tomma undflykterl kom ej igen med en slik ansökan! Med dessa ord tog kapten Agathon ett pappersblad och en blyertspenna. — Huru många timmar behöfver han? tillsporde han grenadieren. — Jag ber om permissiou till morgonreveljen. — Jag kunde väl tro det, att han tänkte gå och dansa på beklädnadskassans bekostnad. Kronan betalar hans skor, hvarföre då spara på dem? — Ni äro mig ena ljusa pojkar! Till midnatt får han permission, men ej en minut längre. Medan Agathon skref permissionslappen, inkom en annan kapten och började tala med bonom om tjenstoförhållanden. Agathon sade sin mening, utan att förut hafva slutat skrifningen, och då den andre kaptenen var af en annan åsigt, upstod mellan dem ett lifligt samtal, som varade mer, än en kvarts timme. Först sedan fick Lachner beviset och kunde gå sin väg. Att detta dröjsmål för honom kom att medföra skadliga följder, får läsaren se i nästa kapitel.