Sundsvalls tidning – 30 juli 1874, sida 2

— Skall jag se efter, hvem det är som bultar? frågade Hauswald. — Onödigt, svarade värden. Min tjenst tillträder jag först klockan åtta i kväll, och jag befattar mig icke förr med tjensteangelägenheter. — Kanske är det Binder? — Men han kommer ej från adjutansrummet före klockan 5, och hon slog nyss 4, Klappandet och bultandet på dörren uprepades; det blef både högre, häftigare och ihärdigare. Med en ed på läpparne skyndade enfältväbeln ändtligen ut, för att se, bvem den otålige var. Det var Binder, och han sade med förtrytelse till den öpnande: — Du borde hafva låtit mig stå längre därute. Du måste bättre taga i akt din värdighet som fältväbel mot oss obetydliga grenadier! — Men hvem i all verlden har väl väntat dig så tidigt? sade fältväbeln lugnande. Dock om du ej finge gräla som en tjenstgörande major, mådde du säkert ej riktigt väl! — Ioga dumma kvickheter, jag ber, genmälde Binder, medan han följde värden in, ty i dag är jag topp tunnor tusan så rasande vild! — Vi hafva något, som suabbt skall återställa ditt goda lynne. — Se dit känner du igen den där herrn? Lachners anblick gjorde väl på Binder ett lifligt intryck; men detta var ej den angenäma öfverraskningen, utan förskräckelsens och smärtans. Olycklige, du här! utropade han med bäfvande tunga. — Min Gud! min Gud! suckade han djupt. (Forts.)