Sundsvalls tidning – 30 juli 1874, sida 2

Nu först höjde Lachner glaset och klingade med vännerna. — Broder Lachuer, sade Aldrigfull, jag tycker inte om dig. — Du bär en svår sorg i hjärtat. Jag skulle häldre sett, om du aldrig blifvit major, än att du skall betala den korta fröjden med förlusten af ditt goda lynne. Måtte fan taga den svarta vagnen, som säkert ensam är skulden till alt! Först tog den ifrån mig min-hederlige kamrat, Platzl, och nu har den förstört ditt glada öpna sinnelag. Med din dysterhet och slutenhet har du uphört att vara en upriktig vän. — Broder, svarade Lachner, mitt bekymmer skall ej blifva någon hemlighet för Er. Ni har ej endast rätt att få del däraf, utan äfven skyldighet att hjälpa mig, om Ni kan. — Nå låt höra då. — Såsom baron af godt ryckte och en ansedd slägt fick jag tillträde till en förnäm krets. Jag bjöds nämligen på en bal af en af mina nya slägtingar af Kaunitzska familjen Där råkade jag i strid med en förnäm bof, som vågat att på det pöbelaktigaste sätt skymfa ett bättre fruntimmer. — Duellen, som i anledning däraf skulle ega rum, förbindrades. Denna lyckliga händelse bragte mig i ett vänskapligt förhållande till denna dam, som är ung, skön, snillrik och älskvärd, men blifvit svårt förföljd af olyckan. Hennes man, som redan länge sedan är död, har till bemantlande af egen skuld bragt henne i vanryckte samt ådragit henne hån och förakt. ssauswald och Westmaier, erinrar Ni Er, att jag