Sundsvalls tidning – 28 juli 1874, sida 2

— Iugenting, fru öfverstinna. Då vill jag inte håller säga något, sade hon kallt. Jag känner ej hans bevekelsegrund; men det lilla bålet i hans kind tror jag mig känna. Genom mig skall han blifva olycklig. — Gå, och må Gud skydda honom! — Jag förstår ej, hvad Ni menar, nådiga fru öfverstinna, svarade Lachner med orubbligt lugn. Aglaja suckade och uprepade med rörd stämma grenadierens ord: Nadiga fru öfverstinna och betonade dervid skarpt adjektivet. Åter inträdde en lång paus. Ötverstinnan satte nu banden på hakan och blickade honom åter forskande i ansigtet. Detta gjorde hon så länge, till dess Lachuer nedslog ögonen — Människohjärtat har sina förvillelser, sade hon därefter långsamt, förvillelser som leda till förderfvet. — Man måste vara på sin vakt emot svagheterna. — Det gifves heliga pligter. — I kommandoton tillade hon därefter: — Grenadier, höger om, marsch. Lachner gjorde sin vändning och lemnade rummet med afmätta steg. Kvinnoögat låter ej bedraga sig, tänkte han, medan han återvände till kaserurummet. Men hennes hjärta misstager sig dock ofantligt. Hon inbillar sig att jag förklädt mig till major, för att få vara i hennes närhet. Så tokigt! men jag kan dock skatta mig lycklig, för det hon hyser en sådan iubillning. Ilvad skall öfversten säga, när han i morgon får se mig? Om äfven han känaer igen mig, kan jag råka i en ytterst oangenäm belägenhet!