Sundsvalls tidning – 25 juli 1874, sida 2

ten i handen och gick därpå utan riagaste fruktan till sin öfverstes boning. När han kom in uti förstugan, riktade han blicken mot trappupgången. Där var det, som Löwenwald gaf honom afskedskyssen och med innerlighet tryckte bans hand. Huru skulle han i dag mottaga honom? och Aglaja! — Med hvilka ögon skulle hon betrakta honom? Utan tvifvel kallades han till öfversten, på det att denne skulle öfvertyga sig, om han verkligen hade så stor likhet med baron Kaunitz, som det påstods. Då han kom in uti förmaket, erfor han af öfverstens uppassare, att denne nyss kört bort och ej väntades tillbaka före kvällen. I samma ögonblick kom Aglaja ut jämte ett par unga flickor, som hon beledsagade till yttre dörren och där skildes från med orden: — Farväl, mina snälla systerdöttrar och kom snart till mig igen. På återvägen föll hennes blick på grenadieren, som stod där med afmätt militärisk hållning. i Vid hans åsya stod hon liksom förstenad. — Huru heter han? frågade hon, — Lachner, svarade han med något bäfvande röst. — Hvar är han född? huru länge har han tjent? och huru lång tjenstetid har han kvar. Den listiga frun framstälde med flit flera frågor på en gång, för att framkalla ett längre svar och därunder nogare kunna pröfva hans stämma, som hon ansåg för förstäld.