Sundsvalls tidning – 25 juli 1874, sida 2

— eett bortglömdt barn, fom fom i samkväm fällan — i fin tur fom i åtnjutande af samma för delar, fom landets öfriga delar redan länge eat. Och härmed mar själswa werket frågan för Er afgjord. Ty war Norrlands anfpråk rättmätigt, sa bjöd också klokheten att till mötes gå densamma. Det förhåller fia nämligen få med det rätta här i werlden, både inom det offentliga och enslilda lifwet, att hwad som är rätt är rätt od) riftiat från hwilken sida, ur hwilken synpunkt man än betraktar detsamma. Och så blef hwad som i denna särslilda fråga war det rätta äfwen detpolitistt kloka och det statsekonomistt nyttiga. Wi weta alla att under tidernas lopp till följd af en mängd historista förhallanden de bägge brödrafolken på ömse sidor om den höga fjällryggen warit åtstillda genom en annan ännn högre friljos mur af fördomar, afund, misstänksamhet oc mifförstånd. Riksakten, fom skulle grundlägga förförbindelsen emellan de begge folken, blef under ett halft sekel snart sagdt blott ett stycke papper. Andiligen blef det klart för statsmännen och folken att det wertsammaste medlet att stärka och befästa föreningsbandet emellan de bägge folken war fommunikation eller enkannerligen järnwägarne. Wid Edert namn, herr statsrad, är fästad den betydelsefulla tilldragelse, då den höga skiljomnren för första gången stakades i fina grundwalar, ty det war Mi, som inwigde den nordwestra stambanan. Det war den första approchen. Det är Ni, herr statsrad, som genom förslaget att sammanbinda det norrlänska stambanesystemet med den jämt ländskta twärbanan anbringat jännväl andra pas rallelen emot denna mur. Det war afwen Ni, herr statsrad, som genom Edert kraftiga underftödjande af Smaalenenes--Dalslands-banan wid fiftlidne riksdag framstöt tredje parallelen! Måtte ocsa den i fjärran hägrande fjärde parallelen Ofoten—Zorneå-järnmwägen, en gång blifwa eder äras egendom! Så blef hwad fom war rätt i fråga om de norrländsta järnwägarne äfwen det politiskt kloka. Men det blefwe äfwen det statsetonomiskt nyttiga. Man tänkte fig den lyftning industrien, fom fall blifwa en följd af dessa järnwägar. Denna lyft ning skall framgå ur wexelwerkan emellan södra och mellersta Sweriges malmfält och wåra skogar, hwilka uti järnwägen få fin rätte ffogslagftif: tare, ty först genom järnwägen stola wåra ffogar få sitt rätta wärde, och först sedan de fått titt rätta wärde, skola de komma att tillbörligt wärdas. Det anar mig också, att sedan wåra järnwaågar fått utföra sina wärf, den i min tanke naturligaste hufwudnäringen i Norrland, boskapsskötseln, skall taga en sådan utweckling att, — liksom någon författare ytrat om Danmark gent emot det öfriga Europa — Norrland skall funna bjuda Hela det öfriga Swerige på en smörgås med oft till. Så blef hwad fom war rått och politiskt flott äfwen det statsekonomiskt nyttiga. Men jag yt rade äfven, herr statsråd, att det war Edert människoälskande sinnelag, fom Norrland hade att tacka för att det fått järnwägar. Det förhallande, som i detta hänseende upstatt emellan Eder och norrländingarne, stulle jag wilja närmast förlikna wid förhållandet emellan den ömme läkaren och konvalescenten. Wi norrländingar — jag säger få, ty jag känner mig redan naturaliserad — mi norrländingar hafwa få långt wårt minne sträcker fig tillbaka lidit af en kronisk sjuklighet, utan att wi för densamma kunna anklaga wara fäder och utan att wi själfwa hafwa förstylt densamma. Denna sjuklighet består — wi weta det alla — uti de tid efter annan i wåra bygder återkommande mifwäxtåren och antager stundom akut form i hungersnöd, jag någon gång i — hungersdöd. Man har länge sökt bota detta onda med hwarjehanda medikamenter, man har plåstrat med hwarjehanda palliatifkurer. Man har försökt med undfättningslån, anslag till utdikning af wåra frostländiga marter och dylikt, ja man har gått omkring med tiggarpåsen. Intet har hjelpt, Ni, herr statsråd, Ni —X7!Fdr 0 ——— —— mm ———————————— — —— —