Sundsvalls tidning – 25 juni 1874, sida 2

sin egentliga önskan. Men han var ej den ende lycklige, som fick en dylik inbjudning utau äfven sångaren Ferrari och en af de två gamla fruarne, hvilken sednare antagligen utgjorde ett slags förkläde, hedrade därmed. Ferrari, en vacker ung man, torde haft att fröjda sig ät judinnans särskilta ynnest, och därföre ansett grenadieren för en rival, ty han betraktade honom med ganska bittra blickar, som dock denne låtsade sig ej bemärka. Fru von Pignitzer förde sina gäster in uti ett litet kabinett, där ett kaffebord väntade dem. Vi vilja, sade hon, genom den arabiska dryekens trollkraft fördärfva spelet för den lättsinnige vinguden och prata bort ännu en half timme. Låt oss sätta oss. — Nå, herr najor, frågade hon, huru tyckte ni om mig såsom konstnär? Tror ni, att jag såsom prima donna skulle kuuna förtjena mitt bröd. Tror ni, att jag skulle lyckas, om jag läte höra mig på operan? Det är lätt begripligt att Lachner skulle besvara dessa frågor till heunes fulla belåtenhet, Så sannt jag är major, sade han, drillar ni som en näktergal, bar eu koloratur som trastens och spelar med samma färdighet som ekorren! Nådig frun kan, om hon vill, sjunga sig till lagerkransar, egendomar, juvelsmycken och jordisk odödlighet. Om ni, efter att väl hafva instuderat er roll, låter höra er offentligen, skall jag till minne af händelsen låta slå en medalj, — Kanske tager jag er en gång på orden, sade hon utom sig af förtjusning och med glänsande ögon. Jag vet, att ni smickrar mig, och jag är alt för anspräkslös, för att göra anspråk