danska rejor, fångas, utgör dessas utbjudand ett stående tema för den mest förfärliga gatusång man fan tänka fig. Ota tåga twå sångerskor till fammans för att, då en skrikit fig hes, aflösas a den andra. Stundom upftämma, för mera effekt stull, begge på en gång fin stränande fång, där mid den ena ådagalägger den ftora mufitalittc förmågan, hwari hittils endast en stor sångerska madam Malibrar, förmått gifwa prof, nämliger att sjunga samma melodi presist en half ton un der eller öfwer den andra. Har man då den lyc fan att i samma ögonblick från fin gård få hör ett accompagnement af något pofitiv od) måhände samtidigt från en grannes gård ett annat sädant begge i olika tonarter, få har man en morgonkon sert, hwars mate swårligen fan upletas om ej hos Nordamerikas rödskinn. Eget nog har man just nu tillfälle att här an ställa jemförelser mellan begge dessa partiers oöf werträffliga musikaliska prestationer, i det hel nyligen tre äkta, oförfalskade indianer af Pawnee stammen, af en swenst f. d. utmandrare hitförts och mot en billig afgift förewisas å Sommer lyst, nära Fredriksberg. FJag medgifwer att des sas sång nära nog i ohygglighet öwerträffar of wannämnde åhwita kvinnor, men hwad färgen i deras hud beträffar, wet jag ej rätt hwarföre in dianernas skall kallas röd och rezgummornas hwit ty de likna hwarandra fullkomligt. Jndianernas namn äro: röda wargen, hwita wargen och hwite örnen och en af dem säges wara son till Pawnee stammens höfding. Då man hör deras fånger oc fer deras krigsdansar, drager man sig willkorlig tillbaka utom slalperingshåll, heljt fom den ene af mwargarne i fin gördel bär flera lemningar af slalper från Sioux indianer, Pawneernas oför sonligaste fiender. Troligen komma dessa rödslim äfwen att göra en fonit: och förewisningsresa Swerige.