Sundsvalls tidning – 25 juni 1874, sida 2

ordlekar och öfvervinneliga artigheter. Den ton, som här herskade, var så fri, att Lachner förundrades däröfver och fan den alt för oanständig för en förnäm dams salong. Fru von Pignitzer sjöng jämte Ferrari en duett, för hvilken hon belönades med ett stormande bifall, som hon dock ej förtjente, ty hennes stämma var outbildad, hennes föredrag medelmåttigt och hennes gehör så dåligt, att hon några gånger föll ur takten. Efter duetten föredrogos flera tonstycken, som likaledes föllo åhörarne i smaken, ehuru ej något instrument spelades med någon högre grad af skicklighet. Detta upmuntrade Lachner så, att då fru von Pignitzer frågade, om icke äfven han var virtuos, han svarade att han visserligen ofta spelade violin, men dock ej tillegnat sig någon konstfärdighet. Följden var, att värdinnan bad honom, att äfven låta höra sig, och att han efterkom denna begäran. Åfven han skördade bifall; mea frågan blir, huruvida han verkligen besatt den grad af skicklighet, som kunde berättiga honom att låta höra sig af värkliga konstvänner, eller bifallet framkallades af blott godmodighet och artighet. Så mycket är emellertid säkert, att Lachner i kasernen mången gång genom sitt spel muntrade kamraterna och hänförde dem till beundran. En liten souper, hvarvid mycket dracks, och litet åts, afslutade aftonunderhällningen. Därpå upsteg sällskapet och tog afsked. Då Lachaer ville följa exemplet, hviskade fru von Pignitzer till honom att han skulle stanna kvar. Detta var honom kärkommet, ty ännu hade han ej fått något tillfälle att tillfredsställa