Sundsvalls tidning – 23 maj 1874, sida 2

. — Ingen, aldeles ingen, svarade denne med hesare stämma, under det ett leende förvred hans ansigte. Jag såg ock ingen tjenare, som skulle kunnat anmäla mig. — Hvad vill ban här? — Säga Er, fru generalska, att jag betackar mig för Er tjenst, som är tusan så eländig. — År han drucken? — Nej, och om jag varit det, skulle jag I säkerligen blitvit nykter af den smälek, jag lidit. Fru generalska, ännu denna timme aflägger jag rocken och går min väg. — Smälek, hvad har händt? Heckt var städse en ordentlig karl. Hvad bar då i en hast gjort honom så förvirrad? Har något händt honom i tjensten, så skall jag förskaffa honom uprättelse. U 10. därom är jag öfvertygad! hånade öfverupsyuingsman Hecht. Hör då, fru generalska: ooo Då jag för två timmar sedan i tjeusteärender genomfor Alserförstaden, antrafkade jag i en gata två med ved belastade vagnar. Nämndemaunea i Kalskburg jämte hans dräng körde den. Jag hade länge haft mina misstankar på karlen, och tillfället var gynsamt. Jag anhöll honom därför och befalde honom att urlasta ena vagnen, emedan jag misstänkte att han hade lurendrejad tobak på bottnen. Jag misstänkte det verkligen ätven. Hvem kan säga motsatsen? — Nämndemannen i kalskburg vägrade länge att lyda. Först då jag hotade honom med pliktfällning, för det han ej ville underkasta sig visitation, bekvämade han sig därtill. När detta skett och ingen tobak anträffades, befalda