Sundsvalls tidning – 19 maj 1874, sida 2

Annette log tvunget och ilade ut genom dörren. Riemer följde henne ända till trappan under ständiga artigheter. Om jag vill köra bort henne, sade han därefter till Fredrik, så behörver jag blott säga henne grannläter, ty då går hon genast. — Herr hofmästare, började kaleraktorn, tag noga vara på henne. Hon vacklar. — Hvad har hon gjort här? — Hon har giävit mig litet välling — det gör hon ofta — och för mig öpnat sitt hjärta — det gör hon och ofta. — Hon vacklar säger jag Er. Ilon vacklar mycket! l — Det gör mig inga bekymmer, min vän, Jag skall nog varaktigt fästa den vacklande vid mig. och det snart. — Hou tar emot bref från min slägtinge Huru kommer det sig, att Ni ej upfångar dem liksom förut? Jag måste nu säga Er — — Mio vän, inte nu. En större fara måste undanrödjas. Här är en skrifvelse, som Ni på vanlig väg och med största försigtighet måste tillställa Preussiska sändebudet Vårt hvete blommar; men det uudermineras, och om vi ej snart lägga kontraminer, så flyga vi själfva jämte hvetesåkern i luften. Laga, att det går fort! Kalefaktorn dolde det erhållna brefvet i hatten under hattfodret och begaf sig åstad. Tjugufjärde Kapitlet. Fru von Pignitzer. Lachner stod framför den vackra judinnan, som var invecklad i en mängd hvita spetsar, liksom ett förnämt barn vid dopet. Denna dams egentliga skönhet utgjordes af