gen för sin regering antaget rättesnöre. Wi kun de ide häller underlåta att därwid knyta de bäste förhoppningar för framtiden, med hänsyn icke bloti till rikets wälsärd, utan och til konungens egen lykosamma regering. Hwad wi i denna del funne särdeles wigtigt war, att denna handling, med den i den samma liggande politifta grundsats, blifwit lagd inför offentligheten. Åcke utan förwåning hafwa mi funnit hufwud: stadens tinningar, med blott ett undantag, i aft taga fullkomlig tyftnad wid en, efter wår upfatt ning, få betydelsefull tilldragelse. De hafwa, desfa blad, som eljest stå på regeringsmaktens sida, icke haft ett ord af gillande utaf detta konungens steg. Huru skall detta förstås? Har man icke fattat wigten och wärdet däraf, eller är man missnöjd därmed? Saknande all ledning för omdömet i detta afseende mottaga wi från Stockholm, ifrån ett håll, där man synes wara mäl underrättad, den märks liga upgiften, att Posttidningens tillkännagifwande warit en öfwerrasining ide blott för rädskammarens nu warande medlemmar, utan och för frih. De Geer. Detta fall, tillägger man, hafwa gjort de öfriga statsrädens ställning ohållbar, hwadan den fullståndiga ministäriförändringen är nu blott en fort tidsfräga. SR Huru slall da denna knut funna lösas? 1 Därpå gifwer man det swar, att efter det. fps nungen nu gjort ett fåfängt försök att återwinna frib. De Geer för sitt råd, under största möjliga till mötes gående, återftår det honom intet annat, än att göra sitt wal bland första kammarens mer eller mindre aristokratista högermän. Det wore altså ett högadligt råd wi ssulle hafwa att motse, en torysminiftär i swenst uplaga. Wi lemna därhän, huru mwida det fonftitutios nella kraf, hwars hyllande konungen skrifwit på sin fana, bör leda of ät denna sida; det är möj ligt, få wida desse högermän wilja, såsom fallet warit mer än en gång med Englands tories, åtaga sig att genomföra de samhällsförbättringar, som tiden och förhallandena påkalla. Twifwelaktigt är dod, om de stola finna stöd hes riksdagen, under sakernas närwarande ofäkra läge, och då warder det blott ett försök med en sautede mieuxministere — med en brist på något bättre — fom hwarken fan bära någon frukt, eller få mars aktighet. Saken oroar oss imellertid icke det minsta. Det kan icke komma i fraga, att man här slall möta annat än fosterlandssinnade män od) att regerings: ärendena siola hafwa fin jämna gång. Det öfri ga — det ftora utwecklingsarbete, hwari wärt land av stadt — hänger hufwudsakligen på riksdagen. När denna kommer därhän, att ett säkert flertal av att stadse päratna för framåt gäendet i den råtta riktningen, stall regeringen ide funna där imot ftälla något waraktigt motständ; därförinnan maste man nöja fig med det närwarande wadlans de tillstandet, ware fig rådkammaren warder fants mansatt af den ena eller andra sidans män. Bes kymmersammast är utan twifwel ställningen för konungen, fom icke får tilfälle att i det närma: rande tillämpa den konstitutionella grundsats, hwils fen han gjort till upgift, oc) fom för den stull fan lätteligen warda utsatt för missförständ från mer än en sida. Men detta stall ock slingras, när ti den och omstandigheterna göra det möjligt att grunda en rådkammare, fom fan påräkna ett fä kert flertal inom riksdagen. Denna tid fan ide låta länge wanta på fig, och det nu gifna löftet slall då funna inlösas, hwilket naturligtwis fmenita folket och) def ombud äfwen då komma att kräfwa. ÅFmellertid torde det funna sättas i fråga, huru wida ide, under den osäkerhet, hwari man för när warande finner fig, rätta utwägen wore att fort sätta med en s. k. expeditionsministär, utan ut: präglad partistallning, sammansatt af redbare män, som åtnjuta personlig aktning och som förstode att undwika brytningar genom hofsamhet i fättet MNågon större omflyttning af den närwarande rådfams hm Inn hh mmm