— Ejiter dessa två årens förlopp kom Turkowsky till oss, för att indraga min man uti den af honom stiftade sammansvärjningen, hvilket äfven lätt lyckades. — Denna människas förehafvanden upväckte misstankar, och han arresterades en natt, då han sökte stiga öfver den låga muren till vär trädgård. Dragen inför rätta sade han, att han varit på besök hos sia alskarinna, som fanus uti Witthahns hus. Genom denna uudflykt sökte han nämligen att afvända misstanken om en politisk sammansvärjning från sig och sin vän. — Domstolen lät sig dock ej nöja med sädan förklarieg utan fordrade bevis. Mia man var i fara att äfven blifva fängslad, emedan spåren å hans sida ej fullt kunnat igensopas. Han och Turkowsky, som stodo i ständig brefvexling sinsemellan, ehuru den senare satt häktad utkastade då en plan till sin räddaiug. — Min make anropade mig då på sina knän, att jag, för att rädda honom, skulle skrifva ett kärleksbref och adressera det till Turkowsky. Då jag ej kunde bekväma mig därtill, satte han en pistol för sitt bröst och hotade att skjuta först mig och derefter sig sjelt, om jag ej skref detta bref, som ensamt kunde rädda honom. Edligen lofvade han mig, att detta bref genom en förklaring af Turkovsky skulle förlora all komprometterande kraft, ty efter hans frigifvande ville han med honom begifva sig till ett fjerran land och låta Turkowvskys bret komma i den domares händer, som skulle emottaga min skrifvelsen. Likaledes försäkrade han sig skola draga försorg om att det af mig författade brefvet ej blefve offentliggjordt.