gerningen, men påstod. att det var en handling af rättvis hämnd. Min fader lät ingen ursägt gälla, utan iaspektoren afsattes från sin tjenst och mäste inom tjugufyra timmar lemna slottet dock med vaekra betyger och ett halft års lön till skänks. — Ett par dagar senare påstod Witthahn något, som jag ej ville tro, och begärde, att i fall hans påstående skulle bekräfta sig till, lön därför få en kyss. Verkligen visade det sig snart, att han hade rätt. IIan begärde då den betingade kyssen, och då jag skypgt sprang undan, ilade han efter för att fånga mig. . Plötsligt föll ett skott, Witthahn sjönk till marken, och jag ropade efter hjälp. Då framträdde plötsligen inspektoren ur buskarne, (scenen tilldrog sig nämligen på ett af de ställen, där vi oftast gått och botaniserat) och sade: — Jag har dödat den eländige, ej därföre att han förrådt mig, utan emedan han har förföljt dig, Emilie, med sin kärlek. Lef väl, farväl för evigt! — Gerningsmannen sprang undan, och ankommande bönder förbundo Witthahns sär och förde honom därefter till slottet. Här ansåg man bonom först rädningslöst förlorad; men då han icke desto mindre tillfrisknade och anhöll om min hand, vägrade jag ej längre, ehuru jag ej älskade honom. Jag ansåg mig nämligen förpligtad därtill, då han för min skull blifvit sårad. Vid den tiden var jag knapt sexton årgammal. Förmålningen firades kort därefter i Prag och Turkowsky bevistade densamma. Sedan såg jag ej till honom på två år, och det skulle varit min lycka, om han aldrig åter beträdt vårt hus.