Sundsvalls tidning – 7 april 1874, sida 2

Slogsfrågan. (Ulr Å. D. A) J en sak af så stor betydelse fom foaslagiuiftningen, hwilken bland annat inncbär afgörandet of frågan, huruwida den nu lefwmande generatios nen fall anses berättigad att göra de efterföljande arflösa i afseende på tillgång på mogen siog, och där regeringen gjort få litet för slogens slydd, men därimot låtit siogsstöflingen fortgå utan når got binder och under en hänsynslös tillämpning af frihandelsteorier, hwilten, om den af wåra får der godkänts, stulle hafwa beröfmat of tilfälle att exportera annat än pitprops och kvastkäppar, förutsatt att ej wåra slogsmarker, — hwilket wi anse sannolikast — fule hafwa liknat de riksbekanta Swåltorna, förmoda mi, att den allmänna upmärks samheten lifligt warit riktad på regeringens göran: de och låtanve och att den ifråga warande k. pro: positionen således afbidats med det mest spända intresse. Efter de mångfaldiga framställningarna i ämnet och efter den rundliga och mångåriga tid: rymd, under hwilken regeringen förehaft denna fråga till behörigt öfwerwägande, synes man ocfå kunnat ega befogade anspråk därpå, att man ändtligen stulle komma från ord til sak och att ett Hel: gjutet, wåra stogars besiand betryggande förslag under den långa wäntningstiden stulle hafwa fom mit till mognad. Wi anse of böra erinra om, att det nu är när ra 4 år sedan grosshandlaren i Göteborg hr C. F. WWern utnämdes till fiatsråd och schef för finansdepartementet samt säledes till föredragande i är renden rörande ssogslagstiftningen, för hwilken fenare upgift wi wid flerfaldiga tillfällen uttalat wår åfigt om hans olämplighet. Den i fråga warande, af honom fontrafignerade f propositionen, hwaraf wåra läsare mi erhållit del, bör ffingra hwarje twifwelsmål rörande nödwändigheten däraf, att hans befattning med siogslagstiftning uphör, för få widt —— KK ? vve—