Sundsvalls tidning – 7 april 1874, sida 2

inom kompaniet utbredda föreställningen, att jag och majoren skulle vara samme person. — Det hatva vi i alla fall redau gjort. Alla, som igenkände dig, utom vi, tro nu att de bedragit sig, och om det ändock skulle finnas någon, som inom sig instämmer med löjtnant Wandelstero, så lär han väl akta sig från att tala ut, och i stället besinna, att Wandelstern ännu sitter i arrest, och att Plåt för omaket fick sina tjugofem par prygel. Aldrigfull och Tolfkrus verstälde bestr.ffoingen, och nog fick Plat känna, hvar David köpte ölet, ty de lade ej fingrarna imellan utan peprade honom rätt duktigt, därföre att han ville skada dig. — Det gör mig oudt om skälmen, återtog Lachaer, och om det går mig väl, skall jag ersätta honom för sveda och värk. — Du är den ende, som beklagar honom. Ingen i hela kompaniet kan tåla honom, etter som han år en angifvare och det vu ej för första gången, Aldrigfull och Tolfkrus hafva , fått tillnamnet falskmyntarne. — Hvarför det? — Emedan de slagit en falsk Plåt. — late illa! Hvarifrån har du fått sivildrägten? — Den tillhör en gesäll hos min farbroder. För att ej bringa dig i förlägenhet och likväl öfvertyga mig om sannicgen af mina kamraters under tysthetslöfte gjorda meddelande, utvalde jag den, sedan jag först skrifvit räkningen, som jag lemnade dig. — Den är då falsk? — Nej; då jag talade med min kusin om baron Kaunitz besök i Wien, erinrade han sig,