Sundsvalls tidning – 28 mars 1874, sida 2

amoch um, han eröran jag ill —N— ——— min kära baron, ÄT 110— I — Er stöt, sen lyckostöt, och finner mig d såsom skänk erbjuda Er min erhållit af kejsar Erans. minne at mig! Perkes framräckte därefte med briljauter besatt guldd samma skalkaktiga le dit sitt hj var för mig ärför befogad att suusdosa, den jag Må den tjena Er som r åt osa, Lachner en och det med ende, som om han erbjuärtas dam en påse konfekt, men Lachj ner skakade på hufvudet. Jin käre grefve, sade han, Era meddelanden hafva tröstat mitt I 1 l hjärta, så att offret för mitt dåd ej mera syines mig lika beklagansvärdt som tilltörene. Det j oaktadt kan jag inte emottaga Er skänk, ty d det skulle för mig blott vara en erinring om ett ögoublick, Som jag inte vill behålla i mini t: net. Aunu alt jämt anser jag det ej vara hägon ära att hafva dödat Karlstejo. Odet till-. delade mig befattningen att vara havs bödel, fö och jag kunde därvid ej i allägsnaste mån hafva ba hyst afsigten att hjälpa Er, herr grefve, Detta är två vigtiga skäl, som bestämma mig attafom gjordt afslå anbudet, Vill Ni På något sätt ! fira den lyckliga händelsen, såsom Ni kallar den ga så stifta ep välgörande inrättoing till dess minue I men utelämna därvid både wia person och mitt namn. — Som Ni vill, min dyre vän! Nu handlar Ni som en riktig puritan, och eburu jag ej godkärner Era gruuder, måste jag dock erkänna i — Er tör en ädel karakter. Jag byser dock ännu I 4 godt bopp att framdeles kuuna afbörda mig min und skuld till Er. Emellertid aro ödets nycker den sällsamma. Hittils har jag ej kunnat förklara rast den starka sympati, som finnes emellan mig och trog furst Kaunitz; men nu förstår jag, att det var