Sundsvalls tidning – 19 mars 1874, sida 3

hvilket ärende hon var stadd, ty han ansåg sig ej böra förtiga det. Lachner beslöt nu att gå henne till mötes, och utförde äfven beslutet ofördröjligen, så snart han tagit reda på hvilken väg hon gått. Knapt hade han kommit ut i det fria, då han börde en kvinna ropa efter hjälp från det håll, dit han själf ämnade sig. Detta tjenade att fördubbla hans skyndsamhet. Snart såg han på några stegs afstånd ett brionaude ljus på marken och en grupp af mörka gestalter samt hörde vapenklang. Då ban med dragen värja skyndade till stridsplatsen, mötte han kammarjungfrun, som ropade: — Rädda baronessan Witthahy; de mörda henne! Hastigt som blixten upnådde han de kämpande. En blick, och han upfattade ställningen. Lyktans sken föll på Emelies förskräckta anlete och på hennes blottade, blodbetäckta arm. Hvad mer hehöfde han veta. En stöt af hans klinga, och den maskerade röfvare, som fasthöll baronessan, sjönk med genomborradt bröst och ett gällt anskri till marken. Ett slag af haas vapen, och en annan röfvare var afväpnad. Den tredje grep skyndsamt till flykten. Alt detta var ett ögoublicks värk. Med ena handen höll Lachner den afväpnade om strupen, medan han ryckte masken från hans ansigte Till sin förvåning igenkände han Hauswalds fader. — Barmhertige Gud! utropade den gripne, Tillfoga mig ej något ondt! Jag är oskyldig. — Oskyldig! utropade Lachner. Röfvare du är gripen på bar gerning! — Min Gud! jämrade sig den afslöjade, jag