Sundsvalls tidning – 19 mars 1874, sida 2

upmanade hon matmodren att, så mycket som möjligt, undvika trädet, då det hade det omfång, att till och med fiera personer kunde stå på lur bakom detsamma. Blott alt för snart visade det sig, att tjenarinnans farhågor voro grundade, ty då Emilie på några stegs afstånd ville gå förbi det tjocka trädet, framsprungo från sitt gömställe där bakom tre trasiga karlar med masker för ansigten samt pistoler och sablar i händerna och hotade skjuta de båda fruntimmerna, om de ej tego. Baronessan slet sig lös och lyckades undkomma med förlusten af sin kappa. Hon skrek nu efter hjälp. Svart hade dock angriparne uphunnit henne; lycktan sjönk ur hennes hand, men föll lodrätt på marken, så att ljuset ej släcktes. Missaktande förbudet skrek kammarjungfrun, så högt hon förmådde. De maskerade fordrade emellertid penningar af baronessan. Hastigt framrusade en man med dragen värja emot röfvarne och ropade åt dem att släppa fruntimmerna. Denne man var den sköne baronen. — Det faller oss ej in, svarade en dof röst, Vik, eller det gäller ditt lif. Tre mot en är ingen barnlek. — Nå, så försona Ert brott! ropade Lätzelstein och anföll karlarne med sitt vapen. Kammarjungfrun erböll sin frihet och lopp skrikande därifrån; men en af bofvarne fasthöll Emilie med den ena handen, medan han med den andra förde sabeln emot baronen och därigenom understödde sina kamrater, hvilka likaledes satte sig till motvärn. Det upstod en het och hårdnackad fäktning. Oförfäradt käm