Sundsvalls tidning – 19 mars 1874, sida 2

Då de vandrade framåt vid kanten af bäcken och upnådde det ställe, hvarest några gamla videträd stodo planterdde i rad, stannade kammarjungfrun och sade ängsligt: — Där bakom trädet står någon gömd. Jag såg något framsticka, som såg ut som ett människohufvud. UE Fruktar du ett röfvareanfall? frågade baronessan. — Ja, lydde tjenarianans svar. Jag har hört sägas, att man för några år sedan en morgon här fann en mördad flicka naken och stympad. — Jag vet det, sade Emilie; men sedan den tiden har intet mord törörvats i Ilernalsgranskap. — O, min Gud, utropade flickan rysande. om ett lika öde skulle drabba oss! Ännn fiunas mördare nog, och ingen skulle höra våra rop efter hjälp. — Menu vi hafva ju inga dyrbarheter på oss! och våra enkla kläder skola ej reta någon människas snikenhet. Gå du bara lugnt framåt! — Jag besvär Ers nåd, låt oss vända! Jag känner en outsäglig ångest och darrar i alla leder. — Hvad nytta skulle det göra oss, om vi återvände, då vi i alla fall måste hem. — Om vi haft några karlar i vårt sällskap, skulle vi visserligen ej hafva något att frukta; men för att få dem måste vi återvända till Hernals, och dit hafva vi dubbelt så långt som hem. Dessutom vill jag inte sätta hela byn i rörelse för din öfverdrifna fruktans skull. — Gif mig lycktan, så går jag förut! Kammarjungfrun gaf baronessan lycktan och lätanade henne försteget. Gående bakefter henne