Sundsvalls tidning – 12 mars 1874, sida 3

dädan, ty han var intet ögonblick säker för att sammanträsfa med kapten Agathon. Denna gången gick det efter hans önskan. De få rätterna voro redan serverade, ochhkonfekt sattes på bordet. Lachner blickade på sin klocka och sade bestört : — Hvart har tiden tagit vägen! Tredje eftermiddagstimman har öfverraskat mig här, ock jag skulle vid denna tid vara hos en af de kejserliga prinsarne. —Trösta dig, min käre Arthur, svarade öfversten. Efter mitt bepröfvade ur fattas det ännu tio minuter i tre. Hvart skall du fara. — Till kejserliga borgen. — Då kan du vara der punktligen. — Det vore väl! men jag skiljes härifrån med tuugt hjerta. — Vi träffas väl i afton? — Tyvärr är denna afton redan bortskänkt. — Då träffas vi väl i morgon. — Och bär, tillade Aglaja. — Jag vet att skatta äran af en sådan iabjudning, svarade Lachner artigt och bugade sig för grefvinnan, och jag skall visst komma, om mina tjenstegöromål tillåta det. Ånou hörer jag till diplomatiska kåren, som under stilla arbetsamhet spiuner politikens trådar. Om jag derföre skulle blifva hindrad, skall jag anmäla det genom betjenten. Lachner spände fpå sig sin värja, som han före måltiden aflagt, kysste Aglajas hand, fick en öm handtryckning och lemnoade öfverstens boning. Löwenwald gjorde honom den äran att följa honom till trappan. Der omfamnade han honom