Sundsvalls tidning – 7 mars 1874, sida 3

mod underkasta sig ödets beslut. Hvar ooh en af hans handlingar borde anstå en kavaljer; men det kunde flykten omöjligen göra. Om han förebar ett plötsligt illamående — hvad vunne han därmed? Himlen hade straffat honom med en erfaren läkares sällskap, och man vore ja nära kasernen. Med en sådan förevändning skulle han ej vinna annat än ett upseendeväckande intåg därstädes. Man skulle vidare, för att gifva honom läkarehjälp, afkläda honom uuiform och peruk, Därigenom måste hans fara att igeokännas som grenadier stegras till största ytterlighet. Hastigt ett annat förslag — innan det är för sent. Hvilket olycksöde, han kan ej finna något! Hvarje sekuod bringa de ilande hästarne honom närmare det hus, som han för 30 timmar sedan lämnade, ikläd en simpel grenadiers drägt. Hans kapten hörde till öfverstens vänner och spisade ofta vid hans bord. Hvad skulle deune säga, omm Löwenwald presenterade en soldat från hans eget kompani såsom major Kaunitz. Ångestsvetten kröp från Lachners panna, och likväl behärskade han sig och visade ett leende ansigte. Slutligen försvann Lachners sista förhoppning den ait någon af hästarne skulle stupa elier vagnen gå sönder, och han få tillfälle att, om äfven i fallet något skadad, under förvirringen undkomma. Fåfäng förhoppning! vagoen vek oskadd omkring det sista hörnet, skiltvakten ropade: — I gevär! vakten skyndade ut, och Lachver såg den utföra den välbekanta, vid bögre