Sundsvalls tidning – 7 mars 1874, sida 3

och kastade blickeu ut genom vagnsfönstret. Med bestörtning varseblef han då, att vagnen for öfver glacisen emot Alserförstaden, där den inom några minuter skulle upnå kasernen. Lämnade han den ej nu. måste han medfölja dit. Han längtade als icke efter äran att såsom major visa sig för sina kamrater, ty ibland tusende ögon, tillhöriga personer som voro så nära bekanta med honom, måste några par finnas, som ej läto bedraga sig af förklädnaden. Han måste därför stiga af, innan man hunne dit. — Kära Löwenwald, sade han, var snäll och låt vagnen stanna. Jag måste nu lämna dig, — Hvarför då, kära Artbur? frågade öfversten och fattade grenadierens hand. — Jag nämnde ju, att jag måste aflägga ett vigtigt besök. — Beklagar, svarade Löwenwald skämtsamt att jag ej kan efterkomma denna begäran, emedan du i dag är win gäst. Vagnen rullade framåt med stor hastighet. Om några ögonblick skulle man vara framme, Lachner beslöt därföre att göra ett sista försök att undgå faran. — Dyre vän, sade han jag har gifvit mitt hedersord, att. ifall jag ej blefve sårad, genast efter duellen, göra visiten. — Efter duellen, svarade öfversten; med då na ingen duell blifvit af, kan det inte blifva tal om löftesbrott. Jag släpper dig icke ännu min käre Arthur, du är min fånge. För öfrigt lofvar jag dig att snart släppa dig. Lachner måste hålla god min i elakt spel, ty antiogen måste han gripa till flykten, med fara att anses för förryckt, eller och med tåla