Sundsvalls tidning – 3 mars 1874, sida 3

Från utlandet. Represemanterna för Elsass Lothringen i tyska riksdagen. Redan före tyska riksdagens fammanträde i onsdags hade alla eller ätminstone flertalet medlemmar öfwerenskommit om att få hastigt som möjligt affärda dagens stora fråga, de elfakLothringska representanternas förslag om allmän folkomröstning i det nya rifslandet. Jcke desto mindre gafs föreställningen för öswerfullt hus, och de flesta af riksdagens notabiliteter, bland Hmwi.fa äfwen furst Bismarck, woro tillstädes. Denne skall omedelbart före mötets början hafwa haft en liten sammanstötning med de nämnda deputerade, i synnerhet med Teutsch (från Strassburg), när denne samtalade med talmannen Forckenbeck om, huru wida det kunde tillåtas att begagna franska fprå: fet under de blifwande diskussionerna. Då Bis: mark händelsewis fom i närheten, wände sig Teutsch äfwen till honom, men afwisades af rikskansleren med det ytrandet, att här kunde han (Bismarck) hwarken tala eller förstå franska. Under själfwajsam mantrådet fom språkfrågan först å bane, men af: gjordes genast därigenom att en medlem protejterade emot, att omröstning finge ega rum, hwarefter talmannen på grund of en I i rilsdags ordningen förklarade saken wara afgjord. För handlingarna fördes i följd däraf på tyska, till en del medelst upläsning af skriftliga anföranden och naturligtwis icke utan brytning. J alla händelser skrattade man åt de elfaf-lothringffe rifsdagsmännens ord flere gånger, än deras anföranden tydas hafwa förtjent. Af de telegram, wi meddelat, är själfwa gången i förhandlingen redan i fina hufwuddrag känd. Teutsch förklarade, att han och hans kolleger mäste för Tyskland uttala, hwad befolkningen i CEljaf-Lothringen önskade; han påstod — naturligtwis under förnyade utbrott af hänskratt oh wrede från åhörarens sida —, att Tyskland öfwerskridit en siviliserad nations rätt, men då han trots protestanterna uprepande sitt ytrande, afbröts han af talmannen, som bl. a. hänwisade till de afslutna traktaterna, och förklarade att talarens ord warit förnärmande. Teutsch före klarade då, att hans mening icke warit att skymfa men han måste dock protestera emot det förfiggånag: na wäldet som icke wore i öfwerensstämmelse med nutidens åsigter; eröfringen af ett fiendtligt finnadt land pälades dettas innebyggare ett moraliskt slafweri, traktaterna stredo emot sundt förnuft och manlig rättwisa; förnuftiga warelser kunde ide säljas eller öfwerhufwud behandlas fom liflöfa ting, och Frankrike Hade wid afståendet ide Hand: lat fritt, utan af nödtwång. Han stämplade Nas poleon den tredje fom en dispot och wanwettig por litifjser samt medgaf — under stort jubel — att hans allmänna folkomröstningar blott räddat ftenet, men han skulle dock aldrig tillåtit fig en få dan eröfring. Han (Teutsch) oh hans walmän betraktade sig som fransmän och kände sig fast förenade med Frankrike, med hwars kultur och ut: mwedling de i två århundraden warit förbundna Han förnekade, att oppositionen i Elfak-Lothringen wore mera klerikal än nationel; slägtskapen med tyskarne wille de på intet wis erkänna. Tysklands