Sundsvalls tidning – 28 februari 1874, sida 3

IVL 1119111. VY ÖSltturett tuk otoln göra wänskapliga föreställningar hos kardinal Au: ionelli. Dessa blefwo afwen wänskapligt uptagna. Kardinalen försäkrade, att förhållandet icke warit honom bekant; den päfliga regeringen önskade icke, att katoliferna bildade ett politiskt parti. Han ogillade ultramontanernas åtgörande på det poli: tista området. Fmellertid reste en tysk furstlig person ifrån Rentrakten med andra själsfränder till Rom, och dem lyckades det att i Vatikanen framställa de tyska förhållande i ett annat ljus. Dock kunde striden i alla händelser ide undwi fas, sedan Pius IX hade låtit af det Vatikanska mötet förklara fig ofelbar, wisserligen endast i fråga om tro och troslif, men syllabus wisar, att detta område sträcker fig wida omkring. Ofelbarheten utsträckes naturligtwis till alla föregående påfwar och bekräftade deras anspråk och ytranden. Att föra of tillbaka till medeltidens djupaste mörfer, till Gregorius VII:s, Innocentius III:s oh Bonifacius VIII:s tider, blir wäl doc ett omöjligt företag. Kejsaren af Österrike förklarade genast efter den 18 juli 1870 konkordatet af 1855 för uphäfdt, då biskoparnes ställning blefwe en helt annan gnom päåfwens ofelbarhet. J allmänhet stall Ösierrikes exempel,-hwilket nu ordnar fina kyrkliga förhållanden i enlighet med Preusfen, bis draga att fringra fördomar och missförständ. Österrikarne äro ännu ide nöjda med de af rege: ringen framlagda lagförslagen, oaktadt dessa in: rymma staten större makt. än man hos of begärt. BViskop Rudigier af Ling säger wisserligen, att fonz kordatet ännu gäller hän början till slut; men skola de österrikiska biskoparne handla därefter? Skola äfwen de sätta olydnad imot de österrikiska lagarne, eller skola de, hwad troligare är, gifwa efter? Od skola då de preussiska biskoparne fort fara att äberopa sig på en alldeles egen art af samwete, och genom fortsiatt olydnad framkalla alt starkare bestraffningsåtgärder? Wäl säger biskop Ledochowski, att modlöshet, otro och sörderf gripit hela werlden, men hit tills synes det fom förmändbeten wore på hans sida. Den 7 d:s hölls i Berlin det stora möte, som skulle uttrycka tyskarnes tacsamhet för fompatimötena i London. Mötet hölls i rådhusets stora, präktiga sal, hwilken war upfyld af deltagare intill sista platsen. Ala grupper inom den preusfis ska landdagen oh den tyska riksdagen woro talrikt företrädde, äfwen de gammalkonservative, däribland Moltke, furstarne Hohbenlobe-Langenburg oh Pless samt grefwe Usedom, (endast ultramontanerne fafz nades); widare wero tillstades nästan alla profes: sorer mid universitetet, äfwensom en mängd af lans deta öfrige mest framstående personer. Ordföranden Gneist gaf en jämförande återblid på Englands historia med den protestantiske fans ningsande, den ande af borgerlig frihet och tanfefrihet, fom genomgår henne; denne ande har lyf: tat England till def nu warande Höjd och där: jämte bewarat def enkla seder och gudsfruktan. Han hänwisade därefter på Tysklands, och särskildt Preussens, swåra strider för samwetsfrihet, som räckt från Westfaliska freden tills nu. Den djupa hågen för fanuveta: och tankefrihet är gemensam för det engelska och det tyska solket; och därföre wore det rätt att på tillropet: Gud wäålsigne fejs sar Wilhelm! gifwa det swar: Gud mwälliane det gamla England. den säkraste stridsbroder iftris den för borgerlig frihet och religionsfrihet! Öfwerkonsistorialrädet professfor Dorner frame höll, att han icke toge till orda för att anfalla en annan tro, han wille blott såsom protestantisk prest förklara, att staten måste wara herre i sitt eget hus, Gränserna i denna rätt låge i den store fur: furstens ord: fannvetena äro Guds. Den nu warande striden rörde ide samwetena det ringaste, de nu warande preussiska kyrkolagarne hafwa ju gält nu i lång tid i IHärtemberg utan motsågelse från den katolska kyrkans sida; hwad kurian will, kan icke sörlikas med frihetens lag; en bekännelse, som icke fördrager frihetens luft, mäste blygas för sig själf. Mellan den katolska kristendomen och uttramontanismen är en stor stilnad. Riksdagsmannen Völk från Augsburg förordar mötesbeslutet i egenskap af katolik och sydtysk. Han är berättigad därtill, enär 9,000 katolske män malt honom till fitt riksdagsombud trots hans åsigter. Sedan ett ärhundrade tillbaka består i Baiern, och mycket widsträcktare och strängare, med afseende på det katolska presterskapet den rätt, som nu i de andra tyska landen skall göras till lag. Oh det kallar man diokletianst kristendomsförföljelse? Den nu pågående striden ar endast och allenast en följd af kurians herrstlystnad och af ett politiskt system inom den katolska kyrkan. Talaren framhöll, huru det af presterskapet wilseledda folket wore i hjärtat troget mot riket, od) stälde gent imot den af Gncist framhållna engelsk protestantiska anden den germaniska anden, hwilkens dotter mar reformationen, fom stält England och Tyskland i spetsen för de frihet bringande solken (långwarigt stormande bifall). Därefter antogs enhälligt följande mötesbeslut: Mötet uttalar fin djupaste tad för det engelska folkets medkänsla, hwilken är en borgen för de båda folkens fortfarande fammanilutning, och fesfa peffutet agenom den tnitfa heskickninaen i Coe