Sundsvalls tidning – 24 februari 1874, sida 2

mina åligganden säsom attach i London, efter som jag besitter en tämligen stor portion af sjalsförnekelse, men då jag kom hit, rädde mig min släågtinge, fursten själf att söka ett regemente, — Ja, så, lydde svaret. Då får Ni det naturligtvis. Jag lyekönskar Eder på förband till Eder befordran. . Lachner hugade sig för främlingen, Denne gjorde på samma sätt och drog sig därpå tillbaka. — Känner du den herrn som talte vid dig? frågade Löwenvald den lörmente majoren. Denne svarade nekande. — Det var franska sändebudet, baron de Bretenil. tt musiktecken hördes, och dörren till den angränsande danssalen öpnades. Lachuer vann häårigenom luft, ty alla de som förut omgifvit honom, försvunno nu utom öfversten. Denne simmade änan uti ett haf af förtjuswirg öfver syckan att hafva funnit sin bäste väns son och uttömde sig uti jämtörelser öfver hans utseende nu och för 15 år sedan, Ett sådant sällskap var honom ingenting mindre än angenämt, ty ban måste städse: befara, att han med bonom skulle börja ett samtal öfver ämnen, om hvilka han själt ej kunde tala, utan att röja sin djupa okunnighet och därigenom raka i fara att alslöjas. Hans ifriga oaskan att befrias från Löwenwald vick duck snart i fullbordande i det en tjenare tradue fram tll honom och underrättade honom, att vardiunan önskade tala med honom och därför väntade honom i sitt rum.