Sundsvalls tidning – 17 februari 1874, sida 3

—äp—ä—2— ———— ——q6— — — — ådlase drag, som man kan vänta att finna ivom slaviska rasen; herrliga bla ögon, fulla at svårmod, af malaran fasthallna i det ögonblick då en öm tanke förklarade dem; pudrade lockar, omgifna at ett trefaldigt perlsnöre; hög barm, betäckt af en ljusbrun klädning: bländande hvita och skönt rundade armar — alt detta hade en skicklig pensel teckvat på en eltenbensskifva, hvars sorm och storlek ej ötversteg ett vanligt agas acnomskärving. — Deoyna kviona är skön! sade Lachner försjunken uti horträttets betraktande. — Åunu skönare är iulattningen, tillade den unge hebreen med värma. Malaren kan hafva smickrat: men juveleraren har inte ljugit. Dessa äro akta, flickfria stenar. — Sarnerligen, tog den förtjuste Lachner äter till ordet, jag har sett många kvinliga skönheter afbildate: men de lämnade mig kall. Denoa kvinna skulle kanske icke få en plats i den skara, inom hvilken Paris hade att valja, da han skulle bortgifva äpplet. Denna näsa skulle kanske en sträng domare förklara några linier för bred, liksom han kanske skulle förklara kinderna för smala och ögonbrynen för svagn; men mig fängsla dock dessa drag särdeles. — Om denna dams fästman hörde Eder, sade den unge hebreen, skulle ban sticka ihjäl Eder; men jig han tryggt betrakta dessa stevar, bvilka bafva en avs sådan, att man därat kan tå ägoniRnslam:nation midt i vintern, — Vet Ni huru denna dam heter? (Forts.)