— — —— — — ——— Sedan Freiberger pröfvat det g-nom lorgnetten, sado han: — IIved bevisar sigillet? En kanslist kan liba så väl, som en bansler batva ett sieill, som föreställer ett af blixten ontändt ofkyraltare, Nu först framlämnade Lachner furstens bref, sedan han af judenus kloka svår öfvertygat sig. att han verkligen stosl tramtöor den Fraberger, till hvilken kavsleren hänvisat hanom. Freiberger stack bretvet i fickan, tillalöt gatudörren, förde Lachuer in uti husit därpa bre!vet. Sedan detta var gjordt, odale han kappan och sade: och taste — Min nådige herres updrag gör nås till Eder ödmjukaste tjenare, — Swgmund vör upp eld i kammen, så att stugan blir varm. Denne herr soldat är man var, min päst, min son. Hvad han belaller dig, maste du uträtta. Vid din moders graf har du svurit mig trohet och förtigenhet och ätven hittills iakttavit den. Jag eriurar dig nu därom, ty det, som du far se och höra i afscende på denne berre, maste blifva en hemlighet för hela verleen. — Tior Ni då, sade skrattande Siegmaund, som följt de bada andra in, art minvet sviker mig, liksom gamla Sara Schackner, som inte hittar hem, när man skickar henne på torget? Siegmund drog af sig pelsrocken och skyndade ut, för att hem ta ved. Det, son: Ni nu -ärmast behöfver, är en najorsuniform, sade Freiberger. Ni skall bafva en som fullkomligt liknar den, hvilken baron Arthur bär, och på det att den riktigt må pas