Sundsvalls tidning – 10 februari 1874, sida 3

232 vel togo sig friheten att gå ut på altanen, för att hämta frisk luft. — Duken måste tagas bort från bordet och afdammas, befalde kammartjenaren. Lachner förskräcktes och beredde sig till en sörtviflad strid. — Men i natt väl iate? frågade gubben hånfullt. — Nej, men genast i morgon, lätting, svarades. Hela dagen är du ensam här och gör ingenting. — Hvem skall då vaka? genmälde den gamle. Jag måste tala med fursten, så att man en gang till slut lämnar mig i fred. Det sista ljuset slocknade, och tjenarne försvunno ur salen, hvari Lachner nu ensam befanu sig. — Åanu vet jag inte, hvad som tilldragit sig med Platzl, tänkte han, medan han bekvämt utsträckte sig bakom bordet, men i alla fall kan hans öde ingalunda hafva blifvit afundsvärdt, om man fångat honom här såsom spion. För öfrigt är kanske den stund inte så aflägsen, då jag får kännedom härom, Jag anser mig nu mera vara utan fara och skall väl veta att taga betaldt för det intressanta innehållet af denva hemliga konterens, efter som jag inte i likhet med de öfriga herrarne vid kavaljersparol och med handslag lofvat furst Galitzin tystnad. Och vid Gud äfven om jag ej skördar någon vinst af denna statshemlighets uptäckande — tvärtom ifall jag därigenom äfven skulle göra mig olycklig — skulle jag ändock ej kuuna tiga, ty det gäller ju mitt fosterlands bästa.