Sundsvalls tidning – 5 februari 1874, sida 3

Frän utlandct. Ett protestantistt möte i James Hall i Londor den 27 januari war talrikt besökt. Talarne för llarade, att det wore Tysklands pligt att fortsätte striden mot Roms öfwerwälde. Nesolutionen, af fattad i enlighet med programmet, antogs enhäl ligt. Kejsarens och Bismards namn helsades en tusiastikkt. Många telegrammer anlände från ty ka städer. Detta stora folkmöte, fom skulle uttala det engel ska solkets medkänsla med det tyska folket och dess lejsare i deras strid med ultramontanismen, wc rade i 4 timmar. Pr dikanten Cadmann öpnade mötet med en bön för friheten och de förmåner, England åtnjuter, samt bad, att den tyske fejfar ren måtte tillfänna fina undersåtar summa frihes ter. Ordföranden meddelade därefter, att han mottagit otaliga firifweljer från alla kanter af werlden, hwilta uttalade fig för mötet och dess beslut; däribland woro bref af ärkebiskoparne af Canterbury och Bork, 337 parlamentsmedlemmar, 1.200 prester af olika trosbekännelser och 60 brits tista städer. Mötets ändamäl är twåfaldt; det skall uttrycka medkänsla för Tyskland och wäcka England ur dess dwala till kraftigare strid mor sin sarligaste fiende. Den tyske kejsarens vöfiverträff: liga bref har ide blott funnit gillande af alla Europeiska protestanter, utan bör äfwen uptagas fom ett warningsrop för det engelska folket. Stormande bifall). Mötet kungör, att män af alla politiffa och religiösa äsigter här kommit til sammans, för att begrafwa fina små meningåtwister och enhälligt tillropa päfwen ett kraftigt Åhalt. (Bifal). Därefter talade dekanen af Canterbury oc) frams stälde grunderna till det första mötesbeslutet. Oct är här ide fråga em religionen, utan om den hwarje statsborgare ålagda pligt att lyda lag och författning. Man kampade icke mot fatolisismen, utan mot ultramontanismen; ultras montanismen är intet annat än krafwet af oinsträntt malt för päfwen i alla andliga och mates riella ting. Den tyske kejsaren och furft Bismark Cessa namn helsades med stormande bifalh äro upbårarne af det tyska folkets ideer och önfenins gar. De katolske biftoparne sätta sig upp emot dem; men kejsar Wilhelm är en så stor man och Vismark är en få wäldig kämpe, att de ide funna låta undersåtarnes rätt förminstas, ide funna sätta detta det tyska folkets framtid på spel. Därför är den önslan rättmätig, att den påbörjade fri den måtte segerrikt slutas. Därefter upträdde ytterligare flere talare, däribland Chambers, Newdegate och Robert Peel. Alla jramhöllo, att det wore Englands pligt att mot ultramontanismens öfwergrepp sätta afgjordt motstånd. Astonens möte, som hölls i Exeter Hall, war mycket talrift besökt och an!og samma beslnt som det föregående. Stämningen mar entusiastisk. Bland hufwudtalarne woro amerikanarne Chiniquy och Oldwell. Därwid framhölls, att de engelske statsmännen och presterne icke nog upskattade den nu pågående stridens innebörd. J Birmingham har det engelska samfundet för kwinnans walrätt hällit ett möte under fru William Taylors ordförandeskap. Flere kwinnor och någre man, som ifra för saken, togo därwid till ordet. Mötet beslöt utfärda och sprida kring hela landet till underssrift en inlaga, hwari utwedlas de föl fom tala för, att walrätten utsträckes afwen til kwinnorna.