Sundsvalls tidning – 5 februari 1874, sida 2

ÅÄlven detta lyckades, och nu hade han framför sig en glasdörr. Genom de höga blankputsade rutorna såg han en präktig, med rödt san:met behängd och äfven för öfrigt rikt utsirad sal. I millten stod ett stort, aflängt, med grönt kläde betäckt Lord, omsgifvet af välstoppade, mjuka stolar. In ljuskrona i taket och höga kandelabrar i hörnen voro besatta med en stor mängd brinnarde vaxijus, hvilka utsträålade ett klart sken. I salen fanns ingen tillstädes, utan en livrebleklädd, gammal betjent, hvilken med en damborste i banden satt tillbakalutad nt en fåtölj. Ur hans mun trängde ett högljudt snarkande. Den oförvägne grenadicren fattade hastigt sitt beslut. Tyst trädde han genom den dörr som han öpnat, låste den och lade handen på blinkan till den inre, eller glasdörren hviiken likaledes utan ljud gat efter för tryckningen — och sakta tillslöts efter honom, sedan smög han sig öfver den mångfärgade mattan till bordet, sköt tillbaka en stol, som stod i vägen för honom och kröp under bordets gröna täcke, hvilket hängde ned till golfvet. Där satte hau sig ned. Den gamle snarkade ännu nästan en sjärdels timme utan afbrott. Plötsligen öpnades en dörr och någon inträdde med skyndsamma steg i salen samt väckte tjenaren med ord uttalade i en slavisk munart, den Lehner ansåg för ryska, ty polska hörde han att det ej var. — Fördömda karl, fortsatte den nykomne därefter på bruten tyska, du sofva au, o Gud, du förtjenar nu knut din skälm!