— Men herr kammartjedare iydde betjentens svar, jag har ju blott ett ögonblick — — Iotet bläck på bordet, ingen sarddosa, intet papper, din fördömda skurk! — Det skall strax vara här. — Skynda, skvuda! De hafva redan druckit tå. — Såkriftyget står ju där på sidobordet! — Och ljusen oputsade, din skurk! — Det är fort gjort. — Elden i kaminen icke brinna; o Gud du fyllhund, du tjuf, du röfvarel Kammartjenaren ilade ut genom dörren och kom snart tillbaka med andra tjenare, hvilka han på samma slaviska språk gaf befallningar. Snabbt rörde de sig om hvarandra, för att sätta i ordning, det som den gamle bade försummat. Kammartjenaren bannades daruder jämt på den försumlige som likväl ej förlorade sitt luga— Se, herr kammartjenare, sade han, nu är allt i ordning. UIVarför skriker Niså? Jag kan inte förstå orsaken därtill. —O Gud, du röfvare, du lättivg! du förtjenar inte vår herres nåd. Ilau borde för länge sedan hafva xört bort dig. Samtliga tjenarne lämnade salen. Då grenadieren under bordet genom försigtigt spejande hade öfvertygat sig härom, nplyftade han täcket högre för att utforska, om ingenstädes vägot bättre gömställe stod att finna; men han fann iotet sådant. Ett ögonblick tänkte han på att återigen sa yga sig ut genom dörren; men en inre röst upmanade honom att ickenre