Sundsvalls tidning – 5 februari 1874, sida 2

hemlighetsfulla anstrykuirg. — Han tänkte så här: — Passageraren synes vara en fornäm berre, Vidare talar han tyska med en nordlig munart. Kusken är lejd och heter Tbomas, det maste jag komma inågz. Det kan tjena mig till ledträd, ifall jag maste lemna vagnen, utan att förut närmare kunna utspionera hemligheten. Lachner hade lutat sig ned på baksitsen, dels för att inpregla väsen i minnet, och dels för att i tid taga till reträtten, i fall han hetades ar faran att dela Platzls öde. Han förmodade nämligen, att den åjerfve fallit i händerna på de persorer, hvilkas hemliahatar han ville utspionrera och af dem skändligt blifvit mördad. Ett aflägset ljussken skimrade ofvanifrån genom de blaträden. Vaguen närmade sig detsamma på en i rickrack uppstigande väg. Bullret af en annan vaun tränude sig derefter ull Lackners öra, ach svart blef den synlig på bundra stegs afssand, Denna körde förut likaledes uppför berget. Manskelet, som återkastades från vagnarne, lät ej tydligt urskilja den andra vagnens färg, ehuru den första var nära att hinna den. Man såg blott att den antingen var blå eller grönmalad. Grenadieren stog nu ned från vagnen och smög sig penändigt bakom en buske. Spejande fram derur såg han, att vagnarne utan uppehåll fortsatte vägen berget uppföre, och att han förblifvit olLemärkt. Med några hastiga blickar ötversäg han nu platsen: och steg derpå raskt uppföre berget, hvaraf följde att han nådde höjden före de i båge körande vagnarne.