spekt för herr tygmästare. Men tager Ni då ingen kännedom om de böcker, som uplysningenus vänner nu uti så stort avtal utbreda? Läs dessa, och den stora respekten tör de nämnda sakerna skall helt och hållet försvinna. — Hvem är denna bögljudda menniska? frågade Siebner. — En bra kamrat svarade Aldrigåäull, och därjämte mera studerad och insigtsfull, än någen, som bär fjäderbusk på hatten. — Och det säger en underoffiser om en simpel karl? Aldrigfull, det fattas Eder något här! Siebner pekade därvid på pannan. — Det är inte vist af kärlek till gamla käringsagor vägra att låta sig öfvertygas af dagens klaraste sanningar, om de blott hafva det felet att vara nya. — Aldrigfull, Ni bar ju själf sett den svarta vagnen, och Ni vet ju alt för väl, att Platzl aldrig återkomwit fran sin färd? — Denna händelse är visserligen en hemlighetsfull gåta, genmälde korporalen; men därför behöfver den ingalunda vara orvernaturlig. — Jasä, utstötte Siebner. — Jag tror det nog, ty Ni ser mig därtill tillräckligt förtviflad ut. och det fanas aldrig brist på människor, som ville försöka allt. för att komma ur denna verlden. — Jag säger Eder nu på alvar, att svarta vagnen sedan nagon tid ater vid midnatt far här förbi och det ej endast om fredagarne, som tilltörene, utan hvarje natt. Mig företaller det, som om den lede fieudens rike nu vore kommet. Dock kan och vill jag inte gifva vågra närmare förkla