Sundsvalls tidning – 22 januari 1874, sida 3

den där källarkunden — han pekade därvid på Westmaier — hela bränvinsflaskan, ty den tillkommer honom med rätta. Om han dricker ut den, skall jag betala den, på han andtligen må komma att ligga uuder bänken och tystoa.PStore violspelare, den gången spelade du betydligt falskt, svarade Westmaier med orubbligt lugn. Främlingen hade slagit sig ned på en trädpall och gjorde en afböjande åtbörd. när profossen nalkades honom och likaledes erbjöd honom roseglio. Lachner betraktade honom med deltagande och upmärksamhet. Främliogen hade en romares hufvud. Iatet oädelt drag kunde varsebhifvas uti hans anlete, och Lachner skulle kunnat svärja på, att han liksom han själf och hans vänner oskyldigt kommit i fängelse. Blott förstulet tittade han på ringen på sitt finger. De praktfulla briljanterna, hvilka bildade en ros, mäste ega ett bögt värde. På det ringen mindre skulle bemärkas, vände han de guistrande stenarne inåt. En stund sednare återkom profossen med vakt och hade handbojor i handen. De sattes på främlingen, hvilken på profossens upmaning lugnt framräckte händerna och lät fängsla sig. Sedan detta skett, 1opade han åt studenterna: Upp och följ oss!? Andtligen!? ropade Binder glad. Det är just vu tid att gå på föreläsningarne. Lachner hade stannat kvar efter sina vänner, för att taga afsked af den fävgslade. Men denne vände sig från honom. (Forts.)