Sundsvalls tidning – 20 januari 1874, sida 2

den vägen. Var god och säg mig, hvarthän vi skola föras.? Dit,? lydde svaret, hvarest man med kolfskinsklockor ringer till guustjensten. En fjärdedels timme sednare befunno derfyra nattmusikanterna sig uti Alserkasernens vaktrum. Tredje Kapitlet. Fångarne. aSer du, min vän, sade Lachner till den bredvid honom hvilande Hauswald. åadet har gått presist, såsom jag förutsagt. Vi hvila nu pa träsängen eller britsen, sasom den gemenligen kallas. Hvem kan det vara, som där borta snarkar så afskyvärdt ? alluru kan du fråga sä? Raturligtvis ingen annan än Westmaier, genmälde Hausvald, ?Ja, ett godt samvete är en mjuk hufvudkudde.? Binder brummade förargad mera öfver Lachners resignation än öfver Westmaiers snarkningar. Lachner skrattade däråt och beslöt att roa sig på den förtviflades bekostnad. KPå mig kändes det nyss, sade han, asom om en råtta sprungit öfver ansigtet, Ack, om vi blott hade ljus! Detta är ju en riktig camera obscura ly Denna sista anmärkning var befogad, ty man hade fört studenterna ifrån vaktrummet till en mörk arrestlokal, så snart den kommenderande offiseren i sin bok antecknadt tilldragelsen. KAck. om man blott inte i vaktrummet fråntagit oss våra instrumenter, utan åtminstone lemnat förste violspelarens stråke kvar! Då kunde ban med spel förjaga råttorna.s